 |
| En yngre Tomas sjunger och leker lekar med ungdomarna i IFI-kyrkan på Filippinerna |
Precis som många andra tänker jag mycket på det filippinska folket nu. För några år sedan var jag där, utsänd av utbytesprogrammet ”ung i den världsvida kyrkan”. Jag vet av erfarenhet att många bor i väldigt enkla hus och att marginalerna kan vara små. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle vara att bo i ett skjul när en tyfon kommer. Jag vet också att jag älskar det filippinska folket och minns den vänlighet och gästfrihet jag mött där under min tid som besökare till IFI-kyrkan. Det är märkligt att snabbt kunna skriva på Facebook och få besked om hur tyfonen farit fram i delar av landet där jag själv befunnit mig. Samtidigt är det mitt i allt fantastiskt att tänka på hur mycket vi ändå hör ihop, att man kan ha vänner på andra sidan jorden med samma tro och samma Herre. Tack och lov har jag inte hört om att någon av mina vänner drabbats särskilt men man vet aldrig. Det är så lätt att katastrofoffer bara blir siffror men det är något helt annat när man har konkreta människor att tänka på och undra hur de har det just nu.
Det här var inte det vältaligaste jag skrivit på bloggen men jag famlar efter orden. Herre, förbarma dig.
Lämna ett svar