 |
| Nyfödd flodhäst med sin mamma! |
Jag önskar dig en god och välsignad jul! I natt predikade jag på julnattsgudstjänsten i Ledsjö och här är nu det jag sade. Först en liten spelare att klicka på, sedan text för den som föredrar det. Det går också bra att ladda ner ljudfilen från spelaren, från sondaghelaveckan.se eller från iTunes.
Julnatten är bland det mest fantastiska på kyrkoåret och jag var gripen och omtumlad när jag omsider kom hem. I morse hade jag ingen julotta men jag var ändå uppe klockan 6, det såg bebisdottern till. Nu sitter jag här trött men glad och ser fram emot de lugna juldagarna som väntar. Nog om det, här är julpredikan:
För en vecka sedan kunde man besöka Betlehem i Ledsjö. Dels för skolbarn men också vem som ville. Skattskrivningen pågick, kommers i staden, värdshuset var fullt. Herdarna som vaktade sina får på ängen berättade om hur de sett änglar som berättat om ett barn, lindat i en krubba men som var Messias, Herren. Man kunde fortsätta under stjärnornas och månens sken till stallet och där, vid åsnan och några tjurar fanns Maria och Josef och ett lindat barn.
När herdarna kom till stallet gnuggade de sig säkert i ögonen och undrade vad det var de var med om, de hade ju fått beskrivit för sig att det skulle vara ett lindat barn, som var Herren själv. Och här var några slitna människor efter en förlossning och allt var som det beskrivits för dem. Det måste stämma!
Man kan tycka att det är oväntat att Betlehem kunde vara i Betlehem förra veckan. Julen handlar ju om något som hände långt borta och för länge sedan. Men samtidigt kunde det lika gärna hänt här och nu. Det var lika oväntat för herdarna som om en ängel skulle dyka upp för oss nu. Det är svårt att komma ihåg att bibelns människor faktiskt är väldigt lika oss, speciellt kanske i julevangeliet, det kan vara så välkända ord att man knappt hör dem när de läses. Herdarna kom från sina får och sina vardagliga bekymmer. Det gör vi också överlag när vi samlas i kyrkan. Betlehem var inte något exotiskt ställe för dem, det var hemma och de kände, som alla andra, till profetian om att det var i Davids stad som Messias skulle födas, men att det skulle ske så här, det hade ingen räknat med. Vi har kanske också hört om Guds handlande i världen i allmänhet men att det skulle kunna ske i våra liv, det är ofta svårt att tro på.
Även för Maria var det svårt att förstå vad hon var med om. I de ortodoxa kyrkorna lägger man följande julhymn i hennes mun:
Ska jag ge dig mjölk, Du som föder hela skapelsen?
Skall jag hålla Dig i mina armar, Du som uppehåller allt?
Skall jag se utan fruktan på Dig, inför vilken de mångögda keruberna inte vågar lyfta sin blick?
En som firade jul i den verkliga staden Betlehem var Hieronymus. Han var en lärd man inom kyrkan på 3-400talet, en kyrkofader. Han var lärd och språkbegåvad och översatte bibeln till latin från grekiska, men han var också människa med brister och svagheter. Han verkar ha grälat med nästan alla andra teologer i sin samtid och var kanske rätt jobbig. I vilket fall flyttade han till Betlehem och bosatte sig där, i närheten av herdarnas äng. Där firade han också sina jular.
Han har lämnat en märklig berättelse efter sig. En julnatt som denna, när han sökte upp den plats som traditionen pekar ut som Jesu födelseplats för han ett samtal med det lilla Jesusbarnet. Barnet blir påtagligt och verkligt för honom och han talar med det. Om det är dröm eller verklighet är svårt att avgöra men så här står det skrivet med Hieronymus egna ord:
Varje gång som jag betraktar denna plats, har mitt hjärta ett ljuvt samtal med Jesus- barnet.
Jag säger: Ack, Herre Jesus, så du darrar, så hårt du ligger för min salighets skull! Hur skall jag återgälda det?
Då tycks det mig som om Jesusbarnet svarar: Käre Hieronymus, jag begär ingenting annat än att du sjunger: Ära vare Gud i höjden! Jag kommer att vara ännu mer utblottad i Getsemane och på det heliga korset.
Jag säger vidare: Kära Jesusbarn, jag måste ge dig något, jag vill ge dig alla mina pengar.
Barnet svarar: Himmel och jord är ju redan mina. Jag behöver ingenting, giv det till de fattiga, det vill jag ta emot som om det hade givits till mig själv.
Jag fortsätter och säger: Kära Jesus- barn, det gör jag gärna, men jag måste också ge något åt dig personligen, annars kommer jag dö av smärta.
Det lilla barnet svarar: Käre Hierony- mus, eftersom du är så frikostig, så skall jag säga vad du skall ge mig: Giv mig dina synder, ditt dåliga samvete och din fördömelse.
Jag säger: Vad skall du göra med det?
Jesusbarnet säger: Jag skall ta det på mina skuldror, det skall vara mitt herra- döme och härliga gärning, såsom Jesaja i forna tider har talat, att jag skall bära dina synder, och bära bort dem.
Då börjar jag gråta bittert och säger: Lilla barn, kära lilla barn, så du har rört mitt hjärta! Jag tänkte att du ville ha något gott, och i stället vill du ha allt det hos mig som är ont. Tag bort det som är mitt! Ge mig det som är ditt, så är jag fri från synden och viss om det eviga livet.
När Gud föddes till jorden kliver han rakt ner i vår tillvaro, Betlehem ligger i Betlehem, det ligger i Ledsjö och det ligger längst in i ditt och mitt hjärta. Dit Gud vill nå för att rädda också dig och mig och skapa nytt liv i mörkret.
O Herre, du som skapat allt, tog ändå människogestalt och är förnöjd med halm och strå, som stallets boskap vilar på.
Ack Herre Jesus hör min röst, gör dig en krubba i mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo så har jag tröst och evig ro.(Luther)
Så skrev Luther. Sedan var det klåfingriga lärda män framme efteråt och ändrade hans ord, ”gör dig ett tempel i mitt bröst”, så står det i vår psalmbok nu. Så vill man kanske hellre tänka. Att Gud ska bo fint i mitt hjärtat och kanske bli lite imponerad av mig? När man hade gäster förr så använde man finrummet. Det känns bättre för värden att visa upp det vackra och gästen blir hedrad. Men i vårt hjärtans Betlehem tror jag inte någon av oss har ett finrum åt Jesus att bo i. Men vi har alla en mörk vrå, en grotta, en fattig krubba. Då är det skönt att veta att Jesus inte drar sig för att bo på sådana ställen. Han har gjort det förut. Han vet hur det är ställt med oss men det är också just därför han vill komma till oss.
De första herdarna vid krubban kom direkt från sin vardag, och en stund senare återvände de dit. Fåren var desamma, vardagsbekymren också. Det var som att inget var annorlunda, samtidigt var allt annorlunda. Gud är med oss i det svåra. Jag var aldrig ensam och övergiven. Du är aldrig ensam och övergiven. Inte egentligen. Gud själv vet hur vi har det.
Kom Jesus, mitt hjärta är en tom krubba
Jag vill välkomna dig dit och ta emot det du vill ge
Tack för att du kommer dit fast det är smutsigt
Låt dig födas på nytt i mitt liv, igen och igen
Låt mig alltmer lära känna dig och låt mig få bli alltmer lik dig
Mitt hjärta är en tom krubba
Kom
Amen
Lämna ett svar