Du duger och det har du förtjänat, ord att undvika?


Välförtjänt kaffe?

Det är intressant med ord och uttryck och vad som ligger bakom dem. Idag tänker jag på ”du duger som du är” och ”det har du förtjänat”.

”Du duger som du är” låter onekligen som ett väldigt skönt budskap. Jag vet till och med församlingar som använder det som kortversion av det kristna evangeliet. Bob Hanson har skrivit en alldeles fantastisk rad som sätter fingret på mycket – ”här ligger jag och duger”. Det sätter fingret på mycket. Det är så få gånger vi klarar av att säga de orden helhjärtat. Vi känner helt enkelt sällan att vi duger.

Varje människa är ju oändligt värdefull och därför är det ju tragiskt att vi går omkring och känner oss värdelösa eller lite värda så pass mycket. Jag är ändå väldigt försiktig med ”du duger”-uttrycket för jag tror det leder in på en återvändsgränd.

Om vi funderar på om vi duger så är vi som jag ser det ändå fast i att värdera våra prestationer. Är jag bra nog? Det handlar fortfarande mer om värdet jag får genom det jag gör än om ett värde jag har i mig själv. Det är skillnad på att duga och på att ha ett egenvärde bortom vilken nytta man gör.

I en bok av Ann Heberlein har jag också blivit uppmärksammad på att vi ofta använder två tänkesätt samtidigt. Dels att vi duger som vi är, dels att man kan uppnå vad som helst. Det där med att duga som man är riskerar då att vara det man får hålla tillgodo med om man inte lyckas speciellt bra i presterandet? Det där med att ”duga som man är” innebär då i praktiken att man inte kunde förvänta sig mer av mig än så här.

I kristen tro är det klart och tydligt att våra handlingar och personligheter minst av allt ”håller måttet”, de är bristfälliga på mängder av vis. Det hindrar inte att vi samtidigt är oändligt värdefulla och älskade. När det gäller vårt värde handlar det bara om vilka vi är i Guds ögon, inte vad vi gör.

Det andra uttrycket tänker jag i stort sett likadant om. ”Det har du förtjänat” ”because I’m worth it” och så vidare. Varför ska man förtjäna vila, glädje, semester för att få ha den? Har man inte rätt till det ändå som människa? Jag tror inte glädjen blir större av att vi tänker att vi måste ha förtjänat något gott. Däremot kan det ofta vara svårt att övertyga sig själv om att man verkligen är värd det. Våra gärningar håller som sagt måttet helt.

Sluta duga. Sluta göra dig förtjänt av. Du är älskad och värd mycket mer i dig själv än vad du kan skrapa ihop med prestationer.

Så, nu kan vi gå och öva på det här i fem år och se hur lätt det är att verkligen förstå det på djupet i våra hjärtan…

3 kommentarer

Gerd ♥ säger
2 januari 2014 – 10:29

Två uttryck av mig funderade på rätt mycket.Det där med att "duga", det är lite farligt också. För man kan stagnera totalt, inga steg framåt, grotta in sig. Nej, framåt! Göra det bästa av det jag är!På att "förtjäna" har jag många ex, men skriver dem inte här. Det enklaste är väl sedan barndomen "äter du inte upp maten, får du ingen efterrätt".

Piedra säger
2 januari 2014 – 11:00

Nej, men jag håller inte alls med om det där med "att duga" handlar om prestationer. Jag tänker snarare att det handlar om vem man är och skammen äver vem man är. en skam man pådyvlats i barndomen av en förälder som lärt en att man är fel gör att man bär på en djup skam över vem man är, och att man så småningom kan få befrias från den skammen om man kan få känna att man duger som man är. Inte duger som man gör, utan duger som man ÄR.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 10:01

Det är en bra invändning. Man kanske associerar lite olika också.

Marie Fredin säger
2 januari 2014 – 11:36

Tänk om vi kunde lämna, alla sådana värderande uttryck, om oss själva och andra, där hän och koncentrera oss på Gud istället. Guds främsta egenskap är att han är, vi är hans avbild, vi har gudagnistan inom oss, vi behöver bara svara "här är jag". Gud är det räcker!