 |
| En förvånad kvarn. Livets källa finns någon annanstans? |
I går ledde jag gudstjänster och predikade. Temat var ”Livets Källa” och då kändes det extra fint att få döpa två små barn och tala om dopet. Det här är vad jag sade sedan på kvällen i Skälvum. Om Livets källa och att det viktigaste i den kristna tron är att gå till källan och dricka av den. Här är ljudspår att lyssna på. Man kan också ladda ner eller hämta i iTunes.
Jag är rädd att ljudet kan vara lite svagt på inspelningen? Här är i skriven form också.
Livets källa är temat. Och vi är ju faktiskt i en trakt där det är väldigt gott om källor. Kända är de också, det är Sigfrids och Brigidas uppe i Husaby, det är Sta Helenas källa i Medelplana och Götene och det finns en massa bäckar och rännilar som rinner upp på Kinnekulle. Det är inte så konstigt att källor i långa tider varit viktiga platser, rentav heliga platser. Vattnet är ju livsviktigt för oss. Det blir man påmind om när det plötsligt inte finns. När jag har varit ute på vandring och vattnet har tagit slut i flaskan så går det inte många minuter innan man börjar undra var man hittar nytt, kommer det finnas vatten i den där bäcken som finns på kartan, finns den i verkligheten också eller har den torkat ut? Och så börjar man kanske rentav oroa sig för hur var det nu, vätskebrist är farligt va? Samma grej egentligen om vattnet försvinner hemma för att det är strömavbrott eller nåt. Då gäller det att hälla upp och ransonera och behandla vattnet som ytterst värdefullt, även om man vet att strömmen säkert kommer tillbaka om en liten stund. Man får upp ögonen för vattnets värde när det inte är lika lättillgängligt, precis som det faktiskt är hela tiden i väldigt stora delar av världen. Och i Israel/Palestina för den delen.
Det är inte heller konstigt att källor blivit heliga platser. Det är något djupt symboliskt över detta med att det väller fram nytt, livgivande vatten upp ur jorden! Den kristna tron säger ju också att Gud är som en källa eftersom allt gott kommer från honom, själva skapelsens materia, livet, du och jag.
Det var en rätt svår evangelietext idag, de andra årgångarna är det bröllopet i Kana och kvinnan vid Sykars brunn men i år är det en sån där konstig text från Johannesevangeliet där man hänger med i en rad och sedan inte fattar riktigt vad det handlar om. De kan ju vara sådana. Och de andra textläsningarna är inte heller helt lätta. Vi får försöka reda ut det tillsammans.
Vi har fått höra från gamla testamentet. Gud är som en väldig eld kring berget där Israels folk får budorden. Gud talar till dem och det är knappt att de står ut! Vad gör de? De skickar Mose. Du får lyssna och vara kontaktperson säger de. Och så blir det. Gud är en helig och ofattbar Gud, vi är så små.
Episteln antyder att det blir annorlunda genom Jesus. Han är på ett sätt som Mose, den som förmedlar den oändlige och ofattbare Guden på ett sätt vi kan ta till oss. Gud har blivit en av oss. Det är inte farligt att söka sig till livets källa, vi vet hurdan Gud är, att han också är all barmhärtighets källa.
Idag har jag döpt två små barn i Ledsjö kyrka och det passar väldigt bra på den här dagen. Vi har ju dopfunt här i Skälvum också, en riktigt fin och väldigt gammal. Där har mängder av barn och vuxna döpts genom århundradena, kanske några av oss här? Vare sig vi är döpta för länge sedan eller, som bebisarna i morse, alldeles alldeles nyss så får vi ta till oss löftena från dopet.
Ordet ”dopfunt”, kommer av latinets ”fons”, som i fontän. Det betyder källa! Här rinner livets källa fram!
I dopet får vi en mängd löften från Gud. Ett är att vägen till Gud står öppen. Gud är som en förälder med öppen famn. Jesus säger ”är någon törstig så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans eller hennes hjärta ska flyta strömmar av levande vatten”. Det är förstås inte vanligt vatten det är fråga om då utan andra saker. Livsmod, hopp, kärlek, allt vi behöver för att inte bara existera utan också leva.
Ofta kan man tro att kristen tro mest är en teori eller ett filosofiskt system att försöka förstå sig på men kristen tro är mer som att gå till källan och dricka. Man kan förstås stå och prata länge och väl om var källan finns, hur den fungerar kanske, men det är när vi dricker av vattnet som vi kan ha verklig glädje av det den ger. Förstås. Dopet är alltså ett löfte om att Guds källa är öppen också för dig och mig. Vi blir framburna till källan och sedan vet vi att vi hör hemma där och är välkomna där. Vi får leva våra liv vid den källan. En av kyrkans tidiga ledare på 2-300-talet sa ungefär att ”fiskar föds i vattnet och de måste stanna i vattnet för att andas och leva”. Så är det med kristna. Det kristna livet kan kokas ner till detta enda, att stanna i vattnet. Söka sig till Gud. Lita på att Guds löften gäller!
Fiskar föds i vattnet. Fisken är ju en urgammal kristen symbol, det grekiska ordet ICHTYS kan läsas ut som en förkortning av ”Jesus Kristus Guds Son, frälsare”. Vi är små fiskar tillsammans med den stora fisken Jesus som gett oss nytt liv genom dopet och tron. I evangeliet säger Jesus ”Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, det finns en annan som vittnar om mig”. Ungefär som att han säger ”det spelar ingen roll vem andra säger att jag är. Jag vet vem jag är för Gud själv berättar det för mig”. Jesus har en hel relation till Fadern, han lever vid källan. Han vet vem han är. Han vet att han är älskad.
Så är det kanske inte med oss? Jag bryr mig tyvärr ofta ganska mycket om vad andra tycker och tänker. Det gör säkert du också, men dopet öppnar upp för att vi får tänka likadant som Jesus. Se på oss själva med Guds ögon istället: Margareta Melin har skrivit:
Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon
en ädelsten
i din hand.
Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös
och dum.
I mitt hjärta
viskar du sanningen:
att jag är värd
mer än guld.
Jag är din ögonsten
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.
I hebreiska är det samma ord för källa som för öga, ”ayin”. Den liten vattenspegel ser ju lite ut som ett öga kanske, och vi vet också att det är avgörande för livet att det finns människor som ser på oss med goda ögon. De små dopbebisarna från i morse är alldeles beroende av det för livet, de är ju helt hjälplösa än så länge. Forskningen säger att det faktiskt är så att när mamman och pappan ser med vänliga ögon på en bebis, då utvecklas hjärnan. Barnen behöver omsorg lika mycket som mat på bordet. Vi behöver också låta Gud se på oss. Gud ser allt. Och upprättar med sin blick. Den är en källa att söka sig till. Lyssna inte så mycket på vad andra människor säger om dig. Lyssna på de löften som kom med dopet, vare sig det sker idag eller skedde för 75 år sedan. Tre händer med vatten och Gud säger oss: jag är din, du är min. Jag vet bättre vem du är, de andra ser inte som jag ser. Jag är med dig alla dagar till tidens slut.
Vi fick höra i Bibeln om att Gud är oerhört stor och helig. Gud är ändå inte långt borta. Större än vi kan förstå. Närmare än vi vågar tro. Vi får vara fiskar i livets källa. Där finns den livgivande strömmen och där får vi stanna.
Lämna ett svar