 |
| Roald berättar, läser dikter och spelar munspel |
Häromdagen var jag i Lundsbrunn och lyssnade på Roald Volmer som berättade om sitt händelserika liv. Han berättade särskilt om hur det var att se solen gå upp över Aconcagua i Mendozadistriktet i Argentina. Nere i dalen var det ännu natt i flera timmar till när solen redan sken på den 7000 meter höga toppen. Roald läste också egna dikter och spelade musik från olika länder han besökt. Jag har fått lov att publicera en av hans dikter här:
Gud är som en stjärna – i henne finner jag avstånd och frid. Trots det att den ser liten ut är den större än solen. I Guds händer är jag som en orgel. Såsom varje orgel har jag en egen ton, men melodin är hennes, och hon kan spela samma melodi på alla orglar. Det är dag ibland och dess glans hindrar mig att se stjärnan. Då och då rör sig molnen, låga varelser (liksom vissa tankar) ovanför jorden och då ser jag inte stjärnan. Det förekommer också att jag tittar bort eller helt enkelt ner.
Men det ändrar ingenting i stjärnans väsen eller i mitt medvetande där jag jämt anar stjärnans närvaro.
Den största lyckan är – vilket händer sällan – att jag kan lugnt betrakta stjärnan. Då drar sig oron undan, och försvinner helt, ibland. Stjärnan övertygar mig mera än något annat i Guds all-närvaro och påminner mig om hennes väsen.
Därför älskar jag stjärnan.
Lämna ett svar