 |
| Integritet: att säga ifrån? |
Jag har precis avslutat en bok av Per Naroskin (terapeut och medlem i P1s spanarpanel): ”Nyttan av att tala högt med sig själv”. Det finns mycket tänkvärt i den boken och den rekommenderas härmed varmt. En sak Per Naroskin tar upp är frågan om integritet.
Flexibilitet är en väldigt efterfrågad egenskap på arbetsmarknaden. Det är förstås också så att hela vår snabbföränderliga kultur bygger på snabb anpassning. Det är betydligt mindre efterfrågan på integritet. Integritet kan rentav ha en negativ klang i vissa sammanhang, det kan alltsomoftast betyda ”jobbig typ som man inte kan samarbeta med” men det är inget som behöver ligga i ordet.
Som arbetsgivare, speciellt om man är lite osäker, är det förstås bekvämare med medarbetare som inte ifrågasätter för mycket men hur bra är det i längden? Risken är att kejsaren får vara naken alldeles för mycket. Det behövs människor som känner sig själva och sina gränser. Nu mer än nånsin.
Integritet måste komma från att vara ”integrerad”, det vill säga att ha uppnått mognad, blivit grundad i sig själv, utgå från sina förutsättningar och så vidare. Det är inte säkert att man jobbar hårdare eller är framgångsrikare för att man har integritet men det kanske inte är allt som är viktigt heller?
Det här är viktigt i samhället i stort också. Det krävs stor integritet för att gripa in när någon far illa. Speciellt om det innebär fara eller risk för egen del. Per Naroskin skriver också i andra delar av boken om vilken utmaning det är att säga ifrån till barn på bussen som mobbar någon och liknande. Där behövs stadiga och vuxna människor som vågar.
Det här med integritet är också en viktig sak för den kristna tron. En aspekt av kristen tro är ju detta med att ha sin grund i något annat än sig själv, eller vad andra tänker om en. Den andliga vägen går åt två håll. Både inåt mot självkännedom och utåt mot att ta hand om sin nästa. I många andliga traditioner har man betonat vikten av ”helgelse”; att fördjupas i sin tro och omsätta den i sitt liv. Jag har skrivit här tidigare om ”helgande”; att jobba på integreringen kan man kanske säga?
Owe Wikstöm har skrivit klokt om det här i en krönika nyligen. Läs honom för han är klok.
Vad har du för erfarenhet av integritet, egen och andras? När är den välkommen och när ses den som ett problem?
Lämna ett svar