 |
| Howdy pilgrim, är du ute på ökenresa? |
Några ord som följt mig länge om vad som är huvudsaken med pilgrimsvandringen kommer till mig igen nu vid fastans inledning.
”Pilgrim är den som blir främling inför sitt liv och öppnar för förändring.”
Det gäller förstås för den som ger sig ut på en pilgrimsvandring. Där får man tillfälle att lämna sitt vanliga liv ett tag och då händer det något, när vi får se på vår vardag med lite distans. Strängt taget gäller detsamma så fort vi är på resande fot (i alla fall förr, innan vi bar med oss världen i fickan vart vi kom?) eller hamnar i nya sammanhang där vi inte redan har färdiga roller.
Jag tänker att samma sak kan gälla för fastan. I den mån vi gör något av den tiden så kan den fylla samma funktion. Om vi använder fastetiden till att höja blicken från det vardagliga (och här tror jag det hjälper att ändra sina vanor tillfälligt så att man blir påmind om att det inte är som vanligt, till exempel kan man avstå från något eller lägga in en ny rutin) så kan man utmana sig att ta små steg i den riktning man vill styra sitt liv. Jag tänker varje år på folket på Filippinerna där många läste om Jesu lidande varje fredag i fastan. Det vill jag gärna försöka mig på också. Det är liksom avgränsat och då blir det inte så svårt att orka med.
Nu kan man ju alltid invända att ”vadå, behöver det vara fasta för att man ska se över sitt liv och förändras åt det håll man vill, det kan man väl göra när som helst?” och så är det förstås. Samtidigt är ”när som helst” en rätt vag tidpunkt och det man gör när som helst betyder lätt att det inte blir av alls. Bättre då att hänga upp det på något konkret och fastan är ju en tidsperiod som ligger där och väntar på att användas på det sättet.
Vad tror du om det här?
Lämna ett svar