 |
| Lika bra du erkänner? |
Jag kom nyss ihåg något jag lärt mig under studierna. Det är att på grekiska (och, tror jag, latin) finns det ett ord där vi har två: Bekänna och erkänna. Ordet bekräfta ligger också med och skvalpar i samma betydelsefält (språkkänslan skiljer sig säkert åt mellan olika personer så skriv gärna en kommentar om du håller med om det här eller inte).
Det faktum att orden överlappar varandra innebär att våra svenska ord skulle kunna ha en annan valör än de har idag. Inte stor men ändå kanske viktig för hur våra associationer går? I mina öron har erkännande en varmare klang (även om båda orden princip kan användas också inför ett domarskrank?). Vi längtar ofta så mycket efter erkännande för egen del och får vi det är det oerhört befriande. Att bekänna låter mer som något man tvingas till. Jag har skrivit tidigare om att Jesus möten med människor kännetecknades av erkännande.
Visst låter det annorlunda med ”syndaerkännande” än ”syndabekännelse”? Det är sannerligen något stort att vi erkänner att vi har del i världens ondska. Kanske kan det öppna någons blockeringar om man får tänka så istället?
Vi brukar också ha trosbekännelse. Låter det för uppfordrande? Låter det lättare att tänka att man erkänner att man har en längtan efter att tro? Att man bekräftar att man tillhör Kyrkan som bärs av detta budskap och bär mig när min tro är svag?
Så, vad tänker du om detta? Gör det någon skillnad i de exempel jag tagit? Kan du komma på andra, mindre kyrkliga exempel?
Lämna ett svar