 |
| Litet barn av livet |
Det finns nog ingen bön som är så allmänt känd i vårt land som ”Gud som haver”. Det har hänt att jag blivit förvånad och rörd över att så många kan stava på den. Den går också fint att sjunga på blinka lilla stjärnas melodi om man vill sjunga för barn eller för sig själv (jag tror inte det gör något om vuxna ber barnböner, det kanske är bättre många gånger? Nu förtiden brukar den lyda så här:
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
Gud förbliver Fader vår.
Men för inte så länge sedan lät slutraden:
”Den som Gud älskar, lyckan får.”
Det där är fruktansvärda ord i mina öron. Om man inte har lyckan, ska man då också se det som att Gud inte älskar en?
*Sven Andersson har påpekat i kommentarerna* att det förstås betyder ”den som älskar Gud, lyckan får – det har han såklart rätt i. Lite pinsamt men jag är glad att bli rättad.
Jag vill också slå ett slag för en annan slutrad, som jag lärt mig av prästen Stefan Klint och som jag tycker är skön att få säga:
”Lyckan kommer, lyckan går,
Gud ska torka varje tår”.
När livet är tufft och man kanske ser tillbaka på mycket elände som hänt under dagen kan man hämta kraft i löftet om att det ska komma en dag, vid tidens slut, då Gud sks torka alla tårar från våra ögon.
Här är några fler aftonböner jag skrivit om tidigare.
Brukar du be Gud som haver? Skriv en rad!
Lämna ett svar