Gandhi spinner och gör sina egna kläder

Jag läste i en biografi över Mahatma Gandhi om en av hemligheterna bakom hans ovanliga metoder i kampen för ett självständigt Indien. Kärnan i hans icke-våld var att han vägrade ha fiender. Han bestämde sig för att behandla engelsmännen som om de vore hans vänner och därmed var mycket redan vunnet av en fredlig väg framåt.

Det finns ett citat som snurrar runt på nätet och som jag tror tillskrivs Abraham Lincoln, han ska ha sagt: ”förgör jag inte mina fiender om jag gör dem till vänner?”.

Utan att nu fastna i frågan om icke-våldets vara eller icke vara (det är inte så enkelt det där) så kan vi nog konstatera att i väldigt många sammanhang är det här något för oss att ta till oss? Att välja att inte vara fiender utan vänner, vad skulle hända då?

Här är några berömda ord från Jesus i ämnet:

”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45)

Logiken är att eftersom Gud är oförtjänt god mot oss ska vi vara det mot andra.

Att älska sina fiender kanske kan missförstås? I Bibeln handlar kärlek väldigt sällan om att känna varmt för någon, det handlar mer om att vilja den andre väl och att handla därefter. Ett sätt att göra gott mot sina fiender är att be för dem. Jag tänker mig att det är när vi gör det som vi upphör att tänka på dem som våra fiender? Den vi ber för kommer vi med tiden att älska mer och mer och det kommer väl förr eller senare visa sig i hur vi beter oss mot dem i övrigt?

Paulus skriver också:

”Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. ”(Rom 12:20-21)
Det är ett häftigt uttryck det där ”att samla glödande kol på hans huvud”! Vad händer om vi gör gott mot den som gör ont mot oss?

Med allt det sagt vill jag medge att det här verkligen inte är lätt att leva efter men vi kan öva oss dag för dag. Det handlar i grund och botten inte heller om att vi ska lyfta oss i håret och bli superfromma människor, det klarar vi inte själva. Istället är det nog så att ju mer vi märker att Gud låter sin sol skina över oss vare sig vi är goda eller onda som vi kan bli vår himmelske Faders döttrar och söner och älska som han.

Vad tänker du om det här? Klokt? Strunt? Orealistiskt? Lockande?