 |
| Grå så jag inte märks så mycket? |
Jag har svårt att greppa att det skulle kunna finnas människor som pratar om mig när jag inte är med.
Jo, jag vet att det förmodligen är så. Inte minst för att jag är präst och enligt all erfarenhet är präster människor som andra pratar om, har åsikter om och tittar efter på gatan. Det är ändå på något sätt konstigt för mig att föreställa mig att någon kan ha åsikter om just mig.
Jag vet inte om det handlar om självkänsla på något sätt men det tror jag egentligen inte. Kanske mer en tveksamhet inför om jag är speciellt betydelsefull för andra. Det är inte heller något jag lider av (det här är inte en tycka-synd-om bloggpost), jag trivs rätt bra med att inte tänka för mycket på vad andra tänker, det är bara så att jag ofta blir förvånad när folk jag möter vet vad jag heter eller så. Jag tänker mig att det är på gott och ont att inte (tro sig) vara en snackis, men mest på gott?
Jag skulle tycka det var väldigt intressant att höra om det är så här det fungerar för dig också? Eller har du ett helt annat sätt att tänka?
Lämna ett svar