 |
| Stark och i god form? |
Nu har jag bloggat på Vandra Vägen en bra bit över två år. Den allra största delen av tiden har jag skrivit dagligen och under de mest produktiva tiderna har jag skrivit flera poster om dagen. När jag såg att någon annan på blogg100 skrev om sitt förhållande till sin blogg tänkte jag att det kunde vara givande för mig också, så här hör jag det då.
Jag brukar säga att Vandra Vägen finns för att jag ska ha ett utlopp för mina tankar utöver predikningarna och det har hela tiden varit något som är väldigt roligt med bloggen. Det verkar inte heller som att tankarna tar slut utan tankar föder tankar. När man väl fått upp takten och vanan att snabbt göra ett utkast i mobilen när en tanke dyker upp (annars dyker den ner igen ju) så kommer bloggposterna i en strid ström verkar det som. Enda problemet är när jag inte har tid eller ork att ta tag i tankarna igen och göra något av dem så att säga.
Som vanligt är det fantastiskt att få tänka att jag är en företrädare för den kristna tron. Det finns så mycket klokt och fantastiskt att bara dela vidare.
Dagen blir lätt väldigt konstig om jag inte publicerat något på morgonen. Det är lite som att ha missat tandborstningen eller som en söndag utan att fira gudstjänst (kanske färre som känner igen sig i den känslan?).
En väldigt bra sak med bloggen är att den hjälper mig få ordning på en tanke i taget. Det är lätt att tankar bara svischar förbi genom huvudet men de förblir liksom flyktiga. Det är skönt när man i alla fall delvis lyckas tänka dem till punkt. Bloggen hjälper på något sätt till att strukturera upp min tankevärld. Det är bra. Det är särskilt bra för prästen i mig som plötsligt står där med en jättearsenal av tankegods att återvända till!
När jag nu tänker på det så tycker jag nog såna här bloggposter där jag försöker skriva något klokt om mig själv är allra svårast. Det känns ofta rätt platt (nu också). Då är det lättare att skriva om Bibeln eller så. På något sätt är det också som att det faktiskt är lättare att skriva personligt när man skriver om något annat än sig själv.
Ibland är jag trött på bloggen men det ligger också i min personlighet att fortsätta med det jag påbörjat (i gengäld är jag sämre på att starta nya saker). Det ska bli en utmaning att se vad som händer med prästbloggandet när jag nu snart blir pappaledig. Förra gången blev det en blomstringstid för bloggen men då var det ju bara ett barn här…
Äh, nu har jag babblat för mycket. Vad har DU för förhållande till den här bloggen? Det tycker jag är mycket mer intressant!
Lämna ett svar