 |
| Sista smörjelsen av… någon, jag minns inte vad det föreställer. |
Om jag någonsin skrivit en imponerande rubrik så är det väl denna. ”Med döden som läromästare”. Jag har visst skrivit mycket på samma tema innan men här är i alla fall några tankar till.
Som präst händer det regelbundet att jag har anledning att fundera på döden utan att själv vara personligt drabbad. Framförallt i samband med begravningar. Det är faktiskt något som redan satt spår hos mig i mina tankar kring livet. Jag vet att någon kyrkofader kallat döden ”den store läraren”. Vi vet alla att vi ska dö men samtidigt vet vi inte det. Vi förtränger det så länge det går och tänker att vi ska leva för evigt. Det är förstås för att döden är väldigt skrämmande och okänd.
Om vi ändå tänker på döden och påminner oss om att livet är begränsat kan det sätta saker på sin spets. Vad är det egentligen som är viktigt att ägna sig åt (som de fem vanligaste sakerna att ångra på sin dödsbädd)? Vad spelar det egentligen för roll med ära och berömmelse (som för dessa bortglömda superkändisar)? Vad kan man egentligen förvänta sig av livet? Förmodligen kommer mitt liv i slutändan att passera världen ganska obemärkt, vad tänker jag om det?
Och det konstiga är att jag inte tycker det är speciellt dystert att tänka de här tankarna. Delvis är det säkert för att jag egentligen tror min död är rätt avlägsen men kanske inte bara därför. Det kan rent av öka livskänslan att minnas sin dödlighet. Värdet av det jag har i stunden och som jag har att ta vara på, kanske lägger jag märke till det först när jag minns att jag ska dö en dag?
Det var många frågor och inte mycket till svar men svaren måste vi förstås komma med personligen var och en.
Tänker du ofta på döden? Hur är det när du gör det?
Lämna ett svar