Ditt dop är ett löfte att lita på

Det är fortfarande så att majoriteten av alla i Sverige är döpta och dopet betyder mycket för många. I den kristna tron är dopet en av grundstenarna, ett ”sakrament”. Men jag tror ändå dopet är väldigt svårgreppat för många. Vad betyder dopet? Vad händer i dopet? Vad är det att vara döpt?

Det går att skriva tjocka böcker om dopet (och det har minsann gjorts också!) men jag vill här förmedla en väldigt enkel tanke som jag tror är både greppbar och god teologi. Jag vet att det finns olika sorters dopsyn och doppraxis i olika kyrkor men jag skriver inte det här mot någon annan dopsyn, bara för en egen. Jag gör inte heller anspråk på att skriva något uttömmande här, men kanske något som kan sätta igång nya tankar.

Dopet är ett löfte från Gud om att den som döpts nu står i relation till honom. I vår dopordning läser vi alltid Jesu ord till lärjungarna ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Det är Jesu löfte som vi får försöka ta till oss. Vi läser också alltid trosbekännelsen i dopgudstjänster och så deklarerar vi högt och tydligt vad den som döps heter. Det betyder att allt det som den kristna tron innehåller (och som nämns i trosbekännelsen) inte bara gäller i allmänhet eller för andra utan just precis för den som nu blir döpt. Om man schematiserar trosbekännelsen lite kan man säga att du får lita på att

-Gud (Fadern) är den som gett dig livet och skapat dig sådan du är. Du är ingen slump och inget misstag utan ett mästerverk med Guds signatur. Lita på det.

-Allt Jesus Kristus gjort (blivit människa på jorden, dött och sedan besegrat döden och synden med sin uppståndelse) har han gjort för dig och det gäller för dig. Lita på det.

-Den Heliga Anden verkar i ditt liv i det fördolda. I hjärtats dolda djup och i händelser i världen finns Gud med. Gud är aldrig långt borta. Lita på det.

Att tro är ju att leva sitt liv i tillit till Gud och i det fyller dopet en viktig funktion. Om du tvivlar på att Gud bryr sig om just dig är det ditt dop du ska påminna dig om; Gud har lovat just dig att vara med dig. På teologiskt språk kallas det här för ett förbund mellan Gud och dig.

Nu väntar jag mig invändningar. ”Men om man inte tror då?”. Gud tvingar sig inte på oss om vi inte vill. Det kan ju också hända att någon är döpt men aldrig fått veta riktigt vad det betyder, eller att man varken blivit döpt eller kommit i kontakt med den kristna tron. Vad har man då för ställning inför Gud.

Det kan jag förstås inte svara på mer än att Gud är god och vill alla väl.

Den som inte fått höra och/eller ta till sig Guds löfte har förstås ingen glädje av det och då kan det inte bli en källa till hopp och tro i den personens liv.

Om jag har två vänner som ska flytta var och en för sig och lovar den ena att hjälpa honom med flytten blir han nog glad. Det säger egentligen inget om ifall jag tänkt hjälpa den andre eller inte, det är outtalat. Så tänker jag mig att det är med dopet; vi ska vara glada åt de löfte vi fått och se det som en viktig gåva men det säger inget om vad som gäller för den som inte blivit döpt.

Det här blev rätt långt. Vad säger du om detta?