 |
| Plånboken. En enande eller splittrande grej? |
Det finns en del bloggposter som jag ruvar länge på innan de blir av att skriva. Ofta rör det sig om ämnen jag tycker är viktiga att lyfta fram men som är känsliga på ett eller annat sätt. Ett sådant ämne är gemensam ekonomi i parrelationer.
Att det här blogginlägget nu blir av är tack vare Tony Irving i P4. I det här programmet för några veckor sedan så tog han plötsligt, oväntat och glädjande upp mycket av det jag tänkt i ämnet.
Tony Irving hade lagt märke till vilken roll det spelade för parrelationerna hur man hanterade mitt och ditt och vårt. I en del relationer hade han och hans partner redan från början bestämt vad som var vems vid en skilsmässa. Och det gjorde det förstås så mycket smidigare när det väl blev separation, för det blev det. I hans nuvarande relation hade de gjort tvärtom och bestämt sig för att skilja på mitt och ditt så lite som möjligt. Han var övertygad om att det gjorde oddsen för relationen över tid betydligt bättre.
Jag fick lära mig av en vis man innan jag gifte mig att det är oerhört viktigt att man delar ekonomin fullt ut. Om man ska vara ett och stötta varandra måste man försöka få pengarna att vara något man delar istället för något som splittrar en. Pengar är ändå en väldigt laddad sak för de flesta av oss.
Och i vår familj har vi gått på den linjen. Vi har ett lönekonto vi delar på och ser allt på det som vårt gemensamma. För mig har det varit en otroligt skön grej och en stor lättnad att få släppa att hålla koll på mitt och ditt. Bara släppa det och inte tänka i de termerna mer. Sluta räkna på att det blir rättvist eller så utan bara tänka att var och en ska ha det han eller hon behöver.
I nästan alla relationer är ekonomin ojämn på något sätt. Man tjänar olika, jobbar olika mycket och så vidare. Jag har till exempel försörjt familjen ett bra tag nu medan min fru studerat och varit hemma med barnen (snart gör vi tvärtom och jag är hemma, ville bara säga det). Sådan obalans får inte leda till att det blir något skevt i maktbalansen i familjen, att den ene har mer utrymme att hålla på med egna dyra vanor, eller till att den ene på något sätt står i tacksamhetsskuld till den andre. Det kan nog lätt bli så och jag tror inte det är bra för relationen. Istället är det viktigt att man ser sig som ett lag, ett oss, i så hög grad det bara är möjligt. Det är hela idén med det kristna äktenskapet. De två ska bli ett säger Jesus.
Jag tror mig ha förstått att olika par hanterar frågorna om ekonomin och det gemensamma väldigt olika. Jag vet också att det här är väldigt ömtåliga frågor för många så jag kanske kastar in en brandfackla nu.
Håller du med? Hur stämmer det med dina erfarenheter? Skriv en kommentar, dela, fundera vidare. Jag tror det här är viktigt!
Lämna ett svar