 |
| Tunnelbanan för längesedan. Vägen till livet går via en del mörka platser. |
Igår var det fjärde söndagen i påsktiden och jag predikade på kvällen i Ova kyrka över temat ”Vägen till livet”, det är ju något av ett favorittema för mig förstås.
Ljudet är rätt svagt så man får nog ha rätt tyst omkring sig om man ska höra det som sägs, annars är det alltid så att en predikan gör sig bäst i talad form, det är ju så det är tänkt att den ska tas emot. För den som hellre läser så står mitt manus här också. Du gör som du vill.
Predikan friluftsgudstjänst Ova fjärde söndagen efter påsk 2014
Läsningar 2 Mos 13:20-22, 1 Thess 5:9-11, Joh 13:31-35
Man får hålla i sig lite när det dyker upp ett sådant här tema; ”Vägen till Livet”. Jag bloggar ju dagligen på bloggen Vandra Vägen så det är något av ett favoritämne. Vandra Vägen är en prästblogg där jag försöker dela tankar med utgångspunkten att livet som kristen och livet som människa det är en väg att vandra, en process. Ibland kanske vi tänker att kristen tro handlar om att förstå saker med huvudet och i våra gudstjänster och annat så är det ofta mycket ord och tankar det handlar om.
Kristen tro har aldrig varit (borde i alla fall aldrig ha kunnat vara) någon religion för eliten. Den rymmer hisnande djup och kloka kvinnor och män har ägnat sina liv åt att förstå hur allt hänger ihop men det är ändå inte att förstå det handlar om. Det handlar om ett sätt att leva sitt liv, i relation till Jesus Kristus. Det betyder att den är möjlig för vem som helst att leva efter. På ett sätt är det mycket enkelt.
Det berättas om de första kristna att innan de kallades kristna så kallades de ”de som tillhörde Vägen”, vägen till livet. Jesus säger ju också att han är Vägen. Sanningen och Livet.
Vad målet är och vad Vägen är hör förstås ihop. Vi ska titta närmare på det men jag vill börja med ett belysande citat av skådelspelaren Jim Carrey, det träffar något om vad vi många gånger tror är vägen.
Jag tycker att alla skulle få bli rika och berömda och göra allt de någonsin drömt om så att de kan se att det inte är svaret.
-Jim Carrey
I vår evangelietext befinner vi oss med Jesus och lärjungarna efter den sista måltiden. Judas har gått och Jesus talar. Nu ska människosonen förhärligas. Märkligt nog är det sin död på korset han talar om. Hans väg den går så. Dit jag går kan ni inte komma. Jesu väg är en väldigt särskild väg, han bär med sig och bär bort våra plågor, sår och synder. Och han visar oss Guds hjärta för oss. Det är en väldigt speciell väg han har att gå men det är också så att det är genom att titta på den som vi lär oss hur vår väg ser ut. Älska så som jag har älskat säger Jesus ju. Ha samma förhållningssätt som jag. (Ordet omvändelse)
Förutsättningarna är givna. Det är som det står i episteln. Gud vill oss väl. Han har inte någon önskan om att vi ska förgås eller att det ska gå illa för oss, utan han vill att vi ska vinna frälsning genom Jesus Kristus som har dött för oss för att vi ska leva tillsammans med honom. Nytt liv tillsammans med honom. Vi får vandra Vägen i tillit till det. Att vandra Vägen handlar inte om att nå till Gud, det är vårt svar kan man säga på att Gud redan gjort allt som behövs för att inget ska behöva skilja oss från honom. Vi måste bara hålla fast vid honom. Och hjälpa varandra framåt. Trösta och bygg upp varandra och stötta varandra på Vägen.
Vi behöver en väg. Det är ett uttryck jag stött på ibland. ”jag behövde en väg”. Man kan stå vilsen i livet och utan riktning. Man kan behöva en väg. Det är DÅ som evangeliet blir intressant. Det finns en väg. Det finns ett mål. Det finns en som går med oss. Det känner vi igen från många ställen i Bibeln, inte minst från Israels folk som vandrar genom öknen, Herren gick med dem och ledde dem och visade en väg genom öknen.
I pilgrimsvandringar brukar man ofta citera den heliga Birgittas bön: ”Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den”. Jag har hittat hela bönen i sin ursprungliga form, den är stark och står i kapitel 107 i bok 4 av Birgittas uppenbarelser:
Vandraren ber: Herre, visa mig en väg som jag kan gå!
Herren svarar: Min vän, jag ska visa dig en väg som kan
beskrivas på tre olika sätt.
Men den leder till samma mål, om du följer den.
I början är den stenig, men mot slutet alldeles slät.
Först är den mörk men blir ljus alltmedan du går.
Den är bitter för en tid men mycket ljuv till slut.
Vandraren svarar: Visa mig bara vägen så skall jag gärna följa den!
Jag ser att det är farligt att dröja och vådligt att ta fel väg.
Men lönen blir stor, om jag följer vägen.
Uppfyll därför min önskan och visa mig den sanna vägen.
Lärjungens väg liknar Jesu väg. Han säger ”så som jag har älskat er, så ska ni älska varandra”. Och precis som för Jesus så är inte vägen lätt på det sättet att den inte innebär svårigheter.
Vägen tillsammans med Jesus innebär att konfronteras med det svåra också, vi flyr ofta från våra egna mörka sidor eller sånt vi inte vill se hos oss eller i världen, vägen med Jesus går inte runt utan igenom. Men precis som det fanns nytt liv bortom döden för Jesus så får vi möta livets svårigheter med starkt hopp. Det här är inte slutet. Ofta är det ju inte så farligt som man målar upp för sig men inte ens om det är det, inte ens om det skulle bli min död detta svåra jag möter så är det kört. Vi känner ju den som besegrat döden.
Att älska sin nästa låter kanske fint men det är ju SVÅRT! Jesus lovar inte att det är lätt att gå hans väg men han lovar att den ÄR den väg som leder rätt. Den som gör oss mer och mer till de vi är skapade att vara, den som innebär att vi får leva livet fullt ut. Den vägen är att leva i relation till Gud och försöka ta efter Jesu sätt att leva och att tänka. Jesus har trampat upp vägen kan man säga genom att ha levt livet som det är tänkt att vara.
Det betyder också att Vägen är något man upptäcker när man väl går den. Jag lyssnade på Esborn Duo förra sommaren i Husaby kyrka och Lennart Esborn hade ingått i ett musikprojekt med barn där de fick skriva texter och så gjorde Lennart musik. Ett barn hade skrivit ”Man går, och så hittar man en väg”. Det var enkla ord men fantastiskt kloka! Man får börja gå och lita på att man hittar vägen allteftersom. Så är det med livets väg och med den kristna vägen.
Det finns en berättelse om någon som frågade efter vägen och fick svaret ”om jag varit du hade jag inte startat härifrån” men det måste man ju göra. Vi kan önska att vi var på andra ställen i livet men det hjälper ju inte, det är det här som är vår startplats idag, så får vi gå härifrån och leta oss vidare. Ju ärligare man kan se på hur det är just nu desto bättre tänker jag.
Ökenvandringen är också en bra bild att ha med sig. Israels folk har blivit befriade ur slaveriet i Egypten, de har vandrat genom röda havet, alla deras fiender och plågoandar som förföljt dem har blivit besegrade och dränkta i havets vatten. De är fria. Som vi är som har fått löftet i dopets vatten att vi inte är slavar under någon utan tillhör Jesus Kristus. Men vad gör man sedan?
Israeliterna håller snart på att tappa riktningen. De är rent av på väg att gå tillbaka till Egypten för att bli förslavade igen. Vi måste vandra framåt, annars glider vi lätt bakåt. Vi får trösta och bygga upp varandra och hålla modet uppe för vandringen är lång, den vara hela livet. 40 år gick Israeliterna i öknen. De dog i öknen utan att ha fått se sitt mål uppnått. Så är det på sätt och vis också för oss. Vägen till livet når kanske inte sitt mål i detta livet. Om inte Herren Jesus kommer tillbaka snart.
Vi får envist vandra vidare. Det finns ingen bättre väg.
Lämna ett svar