Sankte Staffan, en gästbloggpost av Marcus Häggström

Marcus nere i stupan

Minnesskylt om Stephanus

Staffan Stalledräng som vattnade sina fålar fem…

Vid Luciatid sjungs ofta sången om Staffan stalledräng. Allt för få är medvetna om bakgrunden till visan och ännu färre att spår efter honom än i dag finns i Hälsingland. Om möjligt ännu mindre känt är att han sägs ligga begraven i en vitkalkad gravstupa vid Norrala kyrkogårds sydöstra hörn.

Staffan omnämns i många legender som till en del innehåller olika variationer på vad som hände. Han omnämns dock redan av Adam av Bremen som i sin kyrkohistoria från 1000-talet skriver om sina utsända biskopar ”Een heth Adalward och annar Staffan… biscopp Staffan foor in i helsingialandh och predicade ther och omwende oseglica mykit folk til crisna troo och wart ther slagin uppa een skogh heteher ödmorden och ligger i ena kyrkio ther i landit och heter norala”.

Det sägs att Staffan var en munk i klostret Corbey som sedermera blev utsänd på missionsuppdrag av Biskopen i Bremen. Han anlände till Sigtuna och sammanträffade med Kung Stenkil vilken kommit i kontakt med kristna och var positivt inställd till dem, han lovade eskort till Roslagen där Staffan träffade Hälsingar på handelsresa. Staffan blev erbjuden att följa med på återresan norrut. Hans mål var Trönö i Norrala socken där ett känt hednatempel var beläget.

Staffan åtnjöt visst skydd av häradshövdingen i Norrala och slog sig ned vid Kungsgården. Därifrån utgick Staffan på sina veckolånga missionsresor på sina fålar fem. Dessa sägs ha varit utstationerade längs färdvägen mellan orterna Arbrå, Järvsö, Ljusdal och Delsbo så att Staffan vid veckoslutet åter anlände till Kungsgården. Att märka är dock att ända uppe vid gränsen Medelpad/Jämtland uppges Staffan ha predikat ståendes på gränsstenen mellan landskapen (stenen finns ännu bevarad längs med dagens E14).

Staffans predikningar orsakade missnöje inte minst efter att han bara genom att höja handen fick avgudabilderna i Trönö att falla till marken och krossas. Stämningen blev så hätsk att han slutligen tvingades fly söderut. Hans förföljare hann ikapp honom och hans följeslagare vid Mordbäcken i Skogs socken där han mördades troligen år 1065. Här finns dock tre varianter på hans död, genom stening, dränkning eller yxhugg i ryggen.

Sankte Staffans stupa

Efter sin död fördes han till ett härbärge för resande vid Själstuga där Nathan Söderblom 1928 lät resa en minnessten (väster om dagens Tönnebro värdshus). I enlighet med sin önskan bands Staffans kropp fast vid hans fåle Apelgrå. Hästen vandrade åter norrut och stannade vid dagens Norrala kyrka. Där begravdes Staffan i ett litet trähus, en så kallad gravstupa.

På denna finns avbildningar från 1600-talet. 1747 var den dock så förfallen att man uppföra en ny. 1829 var det åter dags att bygga en ny gravstupa och då enligt sägnen jordens undergång ska inträffa då den tredje stupan förfaller lät sockenmännen uppföra en rejäl byggd i sten. Huset byggdes så att det i dag under golvet finns ett utrymme på 2 meters djup där den ursprungliga stupan låg.

Undersökningar som gjordes av Riksantikvarieämbetet 1953 gav vid handen att de ben som förvaras i en enkel kista tycks vara av senare datum. Vid sållning av markens jordlager hittade man endast förmultnat trä och kolrester, något som lett till spekulationer att Staffans kropp bränts på hedniskt vis.

Oavsett fysiska bevis är det klart att alla de sägner som förekommer samt Adam av Bremens anteckningar ger historiens grova drag en trovärdighet snart 1000 år senare, Staffan Stalledräng fanns och dog i Vite Krists namn.

—–