 |
| En vackert vävd matta |
Igår hade jag en bild på en ruin på bloggen, det är så mycket som rasar samman när någon dör. Särskilt om det är en ung människa. Jag tänker inte skriva så mycket om vad det är som hänt här på bloggen, den är som jag ser det inte rätt forum för det. För mig är det i alla fall fråga om en nyfunnen vän som gått bort. Istället vill jag dela några tankar om när unga människor dör.
På bilden idag ser vi en konstnärligt vävd matta. Den kan stå som en bild av livet som det växer fram inslag för inslag och blir längre och längre så att olika mönster framträder i väven.
När ett barn eller en ung människa dör så blir mattan inte så lång. Före detta biskopen Danell i Skara har sagt att precis som man inte bedömer en mattas värde i första hand efter dess längd så är det också så med livet. En ung människa kan mycket väl ha hunnit väva en vackrare väv under några korta år än någon annan gjort under ett betydligt längre liv. Det är hur vackert bunden den är som spelar roll i första hand, inte längden.
Samtidigt blir mattan så ofullbordad när någon dör i förtid. Man ser inte bara det fina som blivit utan också det vackra som aldrig fick framträda när väven abrupt avbröts. Det blir så fruktansvärt många oavslutade trådar. Hur vackert ett verk än är så är det smärtsamt när det är ofullbordat. Om man tar avsked av en gammal människa kan väven liksom ha avslutats av sig själv. Den döde kan ha överlevt de flesta av sina vänner och avslutat sitt aktiva liv för länge sedan. Den som dör ung har istället bara precis påbörjat en massa relationer och åtaganden.
Vad tänker du om det här? Tänker du likadant?
Lämna ett svar