 |
| En bomb slår ner som en… bomb. |
Det har varit en omvälvande vecka med små segrar, en hel del kamp och en stor förlust.
En av de små segrarna bestod i att jag till slut (och på egen hand faktiskt) lyckades få igång åkgräsklipparen som står här på gården och äntligen klippa gräset.
Nu är det ju starkt överdrivet att skriva så och så visar det hur min hjärna tydligen jobbar hårt på att hitta predikoillustrationer 24/7 men det där växande gräset skulle kunna ha varit en bild av livet när man inte har det under kontroll, det växer bara fram mer och mer att ta itu med dag för dag och man lyckas inte hålla efter.
Jag lärde mig också att jag är en värdelös biltjuv. Jag lyckades inte ens slanga bensin från mig själv.
Det har också varit veckan då jag gått och tänkt på talesättet ”den friske har hundra önskningar, den sjuke har bara en”. Nån sorts magsjuka har dragit fram genom familjen.
Sedan har döden plötsligt kastat sin skugga över oss och, som det känns, hela det lilla samhället här. På ett sätt är jag van vid att ha med döden att göra från mitt arbete och det är jag faktiskt glad över i dessa dagar, döden är inte så okänd och skrämmande som den skulle varit annars. Samtidigt är det väldig skillnad när man plötsligt själv känner sig personligt drabbad och döden slagit mot någon man känner. Man är aldrig skyddad och livet är så bräckligt.
Nu väntar söndagens gudstjänster. Självklart ber vi för det som hänt.
Jag ska faktiskt till Götene och leda gudstjänst nu på förmiddagen. Det har jag inte gjort sedan… augusti kanske? Det känns roligt och lite konstigt. Jag ska också för första gången få återkomma som doppräst i samma familj och döpa ett småsyskon. Det tycker jag är riktigt fint. Och så blir det en gudstjänst i Ledsjö klockan 18.
Nu ska jag bara ut och leta upp två fina pinnar till predikan. Det blir bra det.
Vad gör du idag?
Lämna ett svar