Att växa i tro och att vila sig i form

Eh, jag brukar säga att man inte kan lyfta sig själv i håret så det här kortet förbryllar. Fotograf okänd.

Igår ledde jag gudstjänst och predikade i Götene kyrka och i Ledsjö på kvällen. I vanliga fall brukar jag lägga upp en ljudfil men nu låter jag bli eftersom jag fortfarande får till alldeles för dåligt ljud. Det får räcka med textform.

I gudstjänsterna bad vi för alla drabbade av det dödsfall som skymtat fram i de senaste dagarnas bloggposter. Det var fint och väldigt angeläget men också tungt.

Här är i alla fall min predikan ungefär som den blev i talad form. Jag illustrerade berättelsen med hjälp av två pinnar, det kanske inte framgår riktigt av texten.

Att växa i tro. Det är dagens tema. Det låter härligt och inte alltför komplicerat. Det är väl det vi håller på med här i kyrkan? Jag får säga som en gammal professor lär ha sagt till sina elever: Det här ser enkelt ut men vänta bara tills jag har förklarat det för er! Ju mer jag tänker på det desto knepigare ämne är det. Man skulle kanske önska att det var så med tron att det var något slags ständigt växande, bättre och bättre dag för dag, men frågan är om det ser ut så?

Det är lätt att missförstå. Man kan utvecklas på en massa sätt, man kan lära sig mer om bibeln och bli mer hemmastadd i kyrkans sammanhang, man kan utveckla goda vanor och så men frågan är vad det är att växa i tro?

Vi är ju Lutheraner i Svenska Kyrkan och vårt arv går tillbaka på Martin Luther och hans stora insikt om att det är tron allena som ger frälsning. Tron på Jesus Kristus. Och vi vet att det inte går att förtjäna sin frälsning genom att göra goda gärningar och förtjäna sin plats inför Gud. Den får vi ta emot som gåva genom det Jesus har gjort.

Det där kan vi bra. I teorin i alla fall. Det är nog ändå så att vi ofta försöker minimera vår tacksamhetsskuld till Gud, nästan så att vi kan tycka ibland att han är skyldig oss ett eller annat.

Men det lömskaste med den där läran om att det är tron allena som räddar är att eftersom vi nu inte riktigt förstår oss på det där med nåden så vi försöker envist jobba på på det gamla sättet ändå. Man kan till exempel lura sig själv genom att göra tron i sig till en prestation. Tror jag tillräckligt mycket?

I en del sammanhang kan det yttra sig i att man försöker hålla de positiva känslorna i tron vid liv så att man kan känna sig riktigt säker på att den här tron, den är bra den.

Lite som vi ofta verkar tänk om kärlek nuförtiden.

En annan effekt som kan uppstå är att man gärna jämför sin tro med andras. Det kan bli fromhetstävlingar av olika slag, man kan dras med känslor av underläge för att man inte tycker ens egen tro verkar vara så mycket att ha jämfört med andras. Vi är så fruktansvärt vana att tänka i prestationsbanor och talet om att växa i tro kan lätt bli ännu ett område där vi ska stå oss jämfört med andra.

Tro kan verkligen bli ett rätt slitigt område i livet. Det är så mycket man borde. Man får vara vaksam på sig själv, så fort man tänker ”jag borde ha en bättre tro”, då är man på farlig mark!

Om detta sade den gamle Henric Schartau något alldeles fantastiskt:
”Du ska inte tro på din tro, du ska tro på din frälsare”

Om man mäter och väger sin egen tro så är man fortfarande alltför upptagen med sig själv.

Vad är då tro? Jag har här med mig några pinnar.

Den här pinnen står för tro. Tro är i grund och botten fråga om en tillitsfull relation mellan dig och Gud. Nu är det tyvärr så att … Den är av. Vi har hört om hur det gick illa med Adam och Eva. Misstron mot Gud smög sig in i våra hjärtan och så ville de inte längre följa Guds vilja. Det är den trasiga relationen som spökar alltjämt. Det är den som gör att vi tror Gud aldrig blir nöjd med våra prestationer utan att vi egentligen borde be mer och allt sånt för att Gud ska vara nöjd, fast vi vet i teorin att vi inte kan göra Gud nöjd på det sättet. Vi kan inte laga den här pinnen själva.

Här ser vi Jesu pinne. Den är faktiskt helt hel. Jesus är den människa som är fri från synd, hans relation till Gud är intakt. Han levde sitt liv på jorden i full tillit till Fadern, och i kraft av Guds Ande förmådde han göra otroliga saker. Han är den andre Adam som bestått provet (Jesus har ju sin motsvarighet till syndafallet när han blir prövad i öknen, men hans tro håller).

Genom att se noga på Jesus och hans liv, död och uppståndelse så kan vi lära oss att sådan är Gud. Gud är som Jesus. Här är en som helt och hållet vill oss väl. Och Jesus erbjuder oss att vara med honom och stötta oss på hans pinne. I evangeliet ber han till Gud för sina lärjungar, där får vi räkna in oss. Han liksom tar med sig lärjungarna genom sin bön och för dem in i en likadan relation till Fadern som han själv har. De får lita på att Gud är en god Fader för dem också, Jesus har ju sagt det!

Den här pinnen ser lite ut som en käpp, tro på Gud är att luta sig mot Gud och hitta en fast punkt att ha som grund, Guds oföränderliga omsorg.

Att växa brukar i vanliga fall handla en hel del om att bli starkare, mer självständig men det är också något vi kan ha fått om bakfoten. Gud har skapat oss för att leva i gemenskap med honom. Målet med frälsningen är inte att vi ska fortsätta som vi alltid har gjort. Gud vill få chansen att ta hand om oss. Vi får gå med käpp hela livet men det är som det ska vara. Vi får leva tillsammans med Gud.

Jag kan inte säga att jag idrottar väldigt mycket. Jag springer ibland… Eller… Det var visst ett tag sedan. Det finns ett uttryck jag tycker låter roligt så jag brukar ta till det om någon pratar om träning. ”Jag vilar mig i form”.

Jag vilar mig i form. Det funkar inte så där värst bra i speciellt många sporter, kanske dagen före match eller så möjligen. Med tron däremot så tänker jag att det stämmer bra. Vila är vägen. För andra människor bör vi gärna anstränga oss men inför Gud får vi vila.

Jag tänker mig som i ett gott äktenskap (det är överlag alltid bättre att tänka sig Gud som en älskande än som en chef). Kärleken är på ett sätt inte något man råder över. Känslor de kommer och går. Olika saker dominerar livet i olika tider. Ibland är man starkare, ibland är man svagare. Hela tiden får man lita på löftena om att den andre finns där och hjälper. I början på en relation kanske man är väldigt orolig och undrar vad den andre ska tycka om man för så och så men man får liksom öva sig i att vara sig själv och lita på att man får vara det. Att den andre står kvar. Och det är rätt läskigt för om någon håller att luta sig mot, det kan man bara lära sig veta genom att testa att luta sig alltmer mot den andre (på ett ömsesidigt sätt förstås).

Att växa i tro innebär att lägga alltmer av sin tyngd på Gud. Att inte försöka klara sig själv utan be om hjälp när man behöver det. Att släppa en hel del av sitt högmod och sin stolthet.

Där är vi inne på orden från Galaterbrevet. Köttet och Anden strider mot varandra i oss. Köttet är den sida i oss som inte vill ha något med Gud att göra. Den i oss som vill klara sig själv, hur jobbigt det än är. Andens väg är en annan. Det står ”låt er ande leda er” men det är nog en konstig översättning. Egentligen borde det stå ”Låt ANDEN leda er”. Guds Heliga Ande. Det är rösten inom oss som viskar det motsatta. ”Du är barn hos Gud, lyssna inte på alla lögner om styrka, lyssna på mig! Du vilar tryggt i Guds händer också nu. Minns du inte de löften du fått”?”