 |
| En zebra. Just nu är den glad men den bär också på en sorg som inte alltid syns. |
Jag brukar visserligen ofta skriva om döden här på Vandra Vägen men nu är det personligen angeläget. Idag vill jag skriva lite om det jag förstått om sorg.
På en del håll finns det sorgegrupper för barn som kallas ”zebragrupper”. Där pratar man om den svåra förlust som barnen varit med om men varvar det med roliga lekar och annat. Tanken är att sorgen är som en zebra, randig. Man orkar inte vara lika ledsen jämt utan måste ibland får skämta och tramsa. Sedan orkar man kanske tänka på ytterligare något av det jobbiga.
Jag tänker att det är så med sorgen också för vuxna. Mitt i sorgen dyker det upp roliga minnen av något man fått dela, eller så tänker man helt enkelt på något annat en stund för att man inte orkar vara i det svåra hela tiden.
Så måste det nog få vara. En del kan känna skuldkänslor och tänka att de inte sörjer tillräckligt men så är det egentligen inte. Känslorna svänger hit och dit.
Jag tror det är viktigt att man inte utöver sorgen också dömer sig själv för sitt sätt att sörja eller för sina känslor. Man kan inte känna på något annat sätt än man känner, och alla människors känsloliv fungerar dessutom olika. Den enes sätt att sörja kanske är väldigt känslosamt med mycket gråt, en annans kanske mer består i stilla nedstämdhet och inåtvändhet.
Stämmer det här med dina erfarenheter? Skriv en kommentar.
Lämna ett svar