Vänner och syskon från ett annat land


Daisy och Josefine påminner oss om att vi är del i något större

I Götene pastorat har vi just nu besök av två gäster från Bukobastiftet i Tanzania. Joseline och Daisy är här sedan en knapp månad och på söndag ska vi tacka dem i en rejäl sändningsmässa innan de så småningom åker hem igen. Jag har åtminstone hunnit träffa och prata med dem lite grann även om jag hade önskat att det hade blivit mer. Den som följt bloggen ett tag vet att jag varit med i samma utbytesprogram (”Ung i den Världsvida Kyrkan”) för ett antal år sedan. I och med besöket nu har jag blivit påmind igen om en del viktiga insikter från då. Jag är mycket tacksam över samtalen med Joseline och Daisy. Må Gud välsigna dem och deras kyrka!

I vår kyrka tyngs vi ofta ner av dålig självkänsla och en känsla av att vi är så otroligt få i kyrkan. I ett samtal med Joseline och Daisy fick jag höra att i Tanzania är alla kyrkor fulla. I Daisys hemkyrka kommer det 1000 personer för att fira gudstjänst varje vecka, och 2000 vid stora högtider. Vi kan tycka att vi är få här men sammantaget är vi otroligt många i den kristna Kyrkan. Den är inte på utdöende utan lever och frodas. Det är för mig en väldigt uppmuntrande tanke att återvända till.
Det är alltid något väldigt stort som sker när människor blir vänner över nations- och kulturgränser. Nu blåser det ju kalla vindar i svensk politik och då är det viktigt att påminna sig om och om igen om att det aldrig kan vara så i Kyrkan. Kristi kyrka består av en stor mängd syskon som hör ihop oavsett kultur eller nationalitet. Det bästa sättet att mota främlingsfientlighet är nog sådana vänskaper.
En rolig detalj med Bukobastiftet är att när de fick sin första biskop 1961 så var det en svensk. Det var den då kände missionsvetaren och missionären Bengt Sundkler som blev tillfrågad att åka ner och bli biskop. När det är biskopsval i Sverige så brukar frågan om att välja någon från ett annat land alltid dyka upp men hittills har det tyvärr inte hänt. Det skulle nog vara ett nyttigt sätt att höja blicken och hitta nya vägar för vår kyrka, bara vi skulle våga (men det går ju inte, då skulle vi kanske inte kunna fortsätta som vi alltid gjort 😉