 |
| De här två verkar tycka om att umgås över en cykeltur. Kan man cykla lite med Gud? |
I går skrev jag om ”Kärlekens fem språk” och utlyste även en tävling. Idag kommer förstås den lite mer fromma betraktelsen över kärleksspråken.
När det kommer till tron så har vi (bara?) med oss och kan utgå från det vi vet från vanliga relationer. Det är förstås väldigt annorlunda att förhålla sig till Gud men vi är de vi är och vi fungerar som vi fungerar även i det sammanhanget.
Därför tänker jag att det kan vara en nyttig tankelek att översätta idén om kärleksspråken till trons område. I alla fall på ett område. Att vi får tänka att vår tro också har ett modersmål.
Eftersom teologer i långa tider formulerat den kristna tron och dessutom lett dess gudstjänster så blir det lätt ensidigt när det kommer till hur tro ska uttryckas. ”Finast” är ofta om man kan formulera långa och vackra böner med fina ord men det finns förstås fler sätt. Många fler. Här är en skiss på hur man kan tänka att man kan uttrycka sig gentemot Gud efter samma uppdelning som kärlekens fem språk:
Uppskattande ord
Är kanske det språk som används mest i gudstjänster. Här är lovsången, tackbönerna, alla sätt att uttrycka med ord, också med sång, sin kärlek och tacksamhet till Gud. Väldigt fint förstås. Möjligen kan en och annan känna sig som en b-lagskristen om man inte tycker orden är det bästa sättet man kan uttrycka sig på?
Gåvor
Eh… vi samlar i alla fall in kollekt i våra gudstjänster. Visst är väl det bästa sättet att tänka om kollekten att se den som en kärleksgåva till Gud? Ett sätt att ge tillbaka av det man fått och är tacksam över? En del människor offrar mycket för att kunna ge utsmyckningar åt kyrkor och liknande, kanske är det ett tecken på att det är så man bäst uttrycker sin kärlek?
Tid tillsammans
Inom evangelikala kretsar har man länge talat varmt om ”egen tid med Gud”, att tillbringa en viss tidsrymd i avskildhet, bibelläsning och bön varje dag. För en del är det väldigt härligt, för andra är det oerhört motigt och svårt. Man skulle kunna förklara det utifrån kärleksspråken. För en del ekar det helt enkelt tomt, det funkar inte som uttrycksmedel men för andra är det perfekt.
Tjänster
I vår lutherska tradition har man ofta varit livrädd för allt tal om att göra något för Gud. Risken finns ju att man börjar räkna det som förtjänster och förtjäna sin frälsning. Det är förståeligt men också synd, det har säkert tagit ifrån en och annan ett glädjefyllt sätt att uttrycka sig inför Gud och i handling tala från hjärtat. Kanske är det här ett kärleksspråk vi hittar hos den plikttrogne kyrkvärden, körsångaren, webmastern, diakonen och så vidare. Handling är ett bra språk.
Fysisk närhet
Här är skillnaderna stora mot i vanliga relationer. Det är svårt att ta i Gud. Kanske kan man tänka sig att sådant i gudstjänster och annat kristet liv där kroppen får vara med kan vara en motsvarighet? Att fysiskt befinna sig i kyrkan, gå fram till nattvarden, göra korstecken, gripa om ett kors i fickan, ordlöst fingra på en frälsarkrans?
Poängen med allt det här är att man lätt kan känna press och kanske känna sig som en dålig kristen för att man inte har samma uttryckssätt som man uppfattar att man ”borde” ha. Vi får försöka släppa det och hitta det som passar oss så att vi på bästa sätt kan uttrycka det vi bär på. VI behöver nog dels en mångfald av uttryckssätt men vi kanske också tjänar på att finna ut vilket som ligger oss varmast om hjärtat?
Jag ska försöka säga något om det här på söndag för då är det bönsöndagen. Vi måste alltid be som vi kan för vi kan inte be som vi inte kan. Säg det på ditt sätt.
Det här är lite nya tankar för mig men det har varit spännande att tänka dem. Hur låter det i dina öron? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar