Micael Grenholm och hans vän Doinita, som tigger i Uppsala
En vän till mig använde ett bra uttryck. När hon mötte en ny människa och fick insyn i den människans liv så tänkte hon ”men där är ju en människa”, en som är som jag. Jag känner igen mig i det uttrycket. Man möter människor, det är ansikten och namn men så ibland får man inblick i hur de har det och så känner man igen sig i dem. Så förstår man att här är en som också har sina sorger och glädjeämnen och som i väldigt mycket är som mig själv. ”Där är ju en människa”.
Jag tänker på det idag när det på olika sätt är aktuellt med hur vi ser på varandra. Vid euvalet hade främlingsfientliga partier stora framgånger runt om i Europa. I Bibeln står det så här
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud. (3 mos 19:34)
Precis samma sak egentligen, där är en människa. Invandraren är som du i allt väsentligt. Under andra omständigheter kunde det varit du.
Jag tänker också på den ganska obehagliga samhällsdebatten om tiggare där en undersökning visat att mer än 50% ville förbjuda tiggeri. Det skulle ju inte hjälpa någon, bara göra så att man själv slipper se problemen som ändå finns.
En som tagit steget att prata med och lära känna tiggare är Micael Grenholm i Uppsala. Läs för allt i världen den här artikeln där han och hans vän Doinita berättar om situationen kring tiggare. Micael har också fått göra den viktiga upptäckten att där var ju faktiskt en människa. Det var till och med ett trossyskon.
Har du erfarenheter av att upptäcka en medmänniska bakom främlingens ansikte? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar