Tungt fordon. Blandad bild.
Jag vet inte riktigt vad man kan säga om den här bilden där en stridsvagn från första världskriget kör över en bil. Så känns kanske livet för någon av oss just nu?
Igår var jag på begravning. Det har jag varit många gånger i tjänsten men väldigt få gånger privat. Det var för min vän som jag skrivit om tidigare här som avled i en olycka. Det hela är mycket sorgligt.
Man kanske inte ska vara för snabb att ta till tron som en flykt från sorgens smärta men det är helt klart skönt att ha den. Och att veta att min vän hade den. Och så tänker jag på orden som lästs på kristna begravningar sedan fornkyrkans tid:
”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom”. 1 thess 4:13f
Jag har laddat ett tag för att skriva några rader om Elisabet Sandlunds bok ”drabbad av det oväntade” som jag till sist (boken är väl 10 år gammal) läst som (rätt illa inläst) ljudbok. Det har visst inte blivit någon bloggpost. Jag tänker att det var ganska mycket i boken som inte kändes jätteaktuellt så här tio år senare. Lite synd, för inledningen där hon berättar om hur hon fick en tro är verkligen häftig.
Inget talar så starkt som ett personligt vittnesbörd.
Så, nu har jag i alla fall nämnt boken. Klart.
Även denna söndag sitter jag i bänken. Det känns fint och spännande. Nu får jag följa med min nyprästvigda fru till Lugnås och lyssna på henne.
Om bara någon dag kommer bloggpost nummer 1000 på Vandra Vägen. Det är rätt många får man säga. Jag funderar för fullt på vad man gör av en sådan sak. Är det något du tycker jag ska skriva om i nummer 1000?
1000 är ju egentligen helt sjukt många bloggposter. Vad är det jag håller på med egentligen?
Fast jag har mött några som sa att de läser bloggen nyligen. Då känns det roligt och meningsfullt.
Vad gör du idag?
Lämna ett svar