En man slår sönder spelmaskiner, men det finns så många…
Det här är ännu en lite för anspråksfull rubrik att leva upp till i en liten bloggpost. Jaja, vi kör.
”Medberoende” är ett begrepp som oftast används i samband med familjer där missbruk förekommer. Ett exempel kan vara en familj där pappan är alkoholist men där missbruket påverkar resten av familjens beteende också genom en märklig och orimlig lojalitet. Resten av familjen gör vad de kan för att dölja missbruket och ge sken utåt om att allt är väl. Det är inte någon bra lösning för den leder inte till någon förbättring utan permanentar problemet men av någon anledning fungerar det ofta så. Det beror på skam som gör att vi inte visar hur det egentligen är, och kanske också på att det är så vi människor funkar, vi behöver hålla ihop för att överleva och under friska omständigheter är det en bra sak.
Om en medlem i en sådan familj hittar ett annat och bättre liv, ett som inte bara kretsar kring förnekelse och döljande utan verkligen kan kallas liv så har den personen ett tufft arbete för att komma ur det sjuka systemet. De andra familjemedlemmarna, som inte kan se något annat sätt att leva än det som är för handen, kommer göra vad de kan för att hålla kvar personen och få allt att vara som det alltid varit, förändring är hotfull och motarbetas. Det krävs ofta att man distanserar sig mycket från ett sådant sammanhang för att kunna leva sitt eget liv. Ens överlevnad hänger på det.
Det kristna ordet ”synd” är, liksom alla de kristna ”stororden” väldigt innehållsrikt och svårt att översätta till något enskilt annat ord så man kan istället försöka fånga upp olika sidor som finns i det om man vill rota i dess innebörd. En sådan aspekt av synd är att det är ett system som är större än oss som enskilda människor.
Den människa som ser felen i sitt sätt att leva och vill ändra på det har dels sig själv att tampas med, synden har en liten allierad i hjärtat på var och en av oss, men det är också så att vi tyngs ner av vår omgivning. Det är som att det finns en oerhörd kraft som vill att allt ska fortsätta som det är, business as usual, ”så farligt är det väl inte”.
Synd beskrivs i en syndabekännelse som ”världens bortvändhet från Gud” som vi alla har del av. Det är ett gigantiskt system av relationer som inte fungerar som Gud från början tänkt. På teologiskt språk kallas det rätt och slätt ”världen”. Ingen människa är en ö, vi hänger samman så mycket mer än vi kanske tänker här i vårt individualistiska sammanhang. Även om vi börjar leva våra liv i relation till Gud så fortsätter vi leva i den relationsväven resten av våra liv.
Att leva i den kräver enligt Jesus att vi inte lever av den – vi måste hämta näring i relationen till Gud för att inte återfalla. Vi måste komma ihåg att vi i oss själva är svaga och behöver hjälp av Gud.
Jag hoppas jag fått fram det jag försökt skriva. Vad tänker du om det jag skrivit? Skriv en kommentar! Det finns mycket att tillägga och kanske har jag varit för schablonartad någonstans i skildringen av medberoende?
Lämna ett svar