Svenska kyrkans biskopar har skrivit ett biskopsbrev om klimatfrågan. Jag har inte läst det än men tror jag känner till innehållet rätt bra. Det spelar ingen roll egentligen för det här blogginläggets skull. Svenska kyrkan har fått kritik många gånger för att det anses att klimatfrågan inte borde vara en ”kyrklig fråga” eller något sådant. Själv tycker jag det behövs många som håller liv i frågan för det blir så fruktansvärt tyst om den mellan klimatmötena.
För att reda ut vad som är grejen med kyrkan och klimatfrågan så vill jag back i tiden till långt innan jag blev präst och till ett helt annat sammanhang.
Efter gymnasiet gick jag på en friluftsledarlinje på Sjöviks folkhögskola i södra dalarna. Där höll vi på med friluftsliv och hantverk men också med en hel del tankearbete. Det finns förstås ett stort miljöengagemang bland många friluftsmänniskor och just den här utbildningen har starka band till den så kallade ”djupekologiska rörelsen” med ekofilosofer som Arne Naess som förgrundsgestalter.
Det jag lärde mig då, och som tål att upprepas väldigt ofta i miljödebatten, är att det faktiskt inte alls handlar så mycket om att hitta tekniska lösningar som löser miljöproblemen. Det handlar om vår kultur och dess värderingar. Vi förhåller oss på ett fruktansvärt dominant sätt gentemot skapelsen. Ett sätt som varken är ekologiskt hållbart eller teologiskt försvarbart för den delen.
Roten till miljöproblemen är vårt sätt att tänka. Våra värderingar. Våra förväntningar om vad som är ett gott liv. Behov, begär.
Den kristna tron är en av få sammanhang som kan erbjuda ett alternativt sätt att värdera saker i livet. Egentligen bidrar vi (eller borde) till att bättre klimat bara genom att göra det vi alltid gjort; leva utifrån evangeliet. Så mycket av vår klimatpåverkan bottnar i en konsumtion vi borde kunna vara utan, bara vi mådde lite bättre och behövde lite mindre bedövning och flykt i livet?
Det är egentligen rätt konstigt att jag aldrig skrivit om skapelseteologifrågor på Vandra Vägen, det ligger mig varmt om hjärtat. Jag får väl återkomma i framtiden.
Hur tänker du om det här? Hur ändrar vi vårt sätt att tänka och leva?
Lämna ett svar