Errol Flynn som pirat, en skurk som ändå är en hjälte för att vi vill det?
Som yngre hade jag en lite mer svartvit bild av världen. En sak var att när jag såg på film och det fanns hjältar och skurkar med så antog jag att medan jag satt och hoppades att hjältarna skulle vinna så borde det rimligtvis finnas andra någonstans (skurkar och bovar) som satt och såg filmen och hoppades att bovarna för en gång skull skulle vinna.
Så är det nog inte. Jag tror att alla hejar på hjälten. Den som gör filmen kan givetvis i mycket välja vilka som framställs som den goda sidan, vilka man känner för och så vidare. Jag tycker ändå att det är intressant att alla gärna vill heja på det goda och också se sig själva som goda.
Samma gäller nog egentligen i många sammanhang i verkliga livet. Tänk dig vilken osympatisk politiker, psykopatisk chef eller vad som helst. De ser inte heller på sig själva som att de tillhör de elaka (även om de kanske i alla andras ögon gör det, vår förmåga till att ljuga för oss själva är oerhörd).
Vad säger detta oss? Kanske att det goda (och i förlängningen Gud?) har en allierad inom var och en av oss? Att ingen människa är helt bortom räddning?
Har du tänkt i de här banorna? Vad tänker du om det jag skrivit?
Lämna ett svar