Vi sitter i samma båt… cykel… äh, vi hör ihop typ.
Kyrkan är på sätt och vis en familj. Det blir som en förlängning av att Gud är som den bästa tänkbara förälder att Guds folk är som en familj.
Visst låter det mysigt? Det finns ju ett uttryck om att ”vara som en enda stor familj”. Härligt och så. Jodå, ibland är det så. Jag har ofta också upplevt en särskild kärlek till trossyskon även om man bara träffas flyktigt och på skilda håll i världen.
Fast jag tror inte det är den viktigaste aspekten av Kyrkan som familj. Det är ju också så att ”släkten är värst”. Om vi lämnar idealbilderna och tänker att kyrkan liknar en riktig familj (i vid bemärkelse, släkt kanske?). En med riktiga människor i så vet vi att familjerelationer långt ifrån alltid är enkla. Man väljer ju i viss mån sina vänner och vilka man hänger ihop med men sina släktingar de har man vare sig man vill eller inte.
Så är det med Kyrkan. Vi hör ihop med varandra vare sig vi vill eller inte. Vi kanske blivit vilseledda av att man ju faktiskt kan lämna ett samfund och gå in i ett annat men om man höjer blicken till Kristi Kyrka, den världsvida gemenskapen av döpta, så finns det inga utträden, vi tillhör samma kropp.
Lika bra att vi fortsätter jobba på relationen till varandra om vi ändå får fortsätta dras med varandra framöver? Vad tänker du? Skriv en kommentar!
Kommentera det här inlägget