Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Min misslyckade pilgrimsvandring

Trasig bro i finnskogarna

Trasig bro i finnskogarna

Jag har funderat en del på en pilgrimsvandring jag gjorde 2007. Efter att ha åkt båt över Vänern från Läckö till Värmlandsnäs vandrade jag själv i kanske 14 dagar en bra bit upp till norska gränsen. Det var ett rätt stort företag och nu som småbarnsförälder känns det smått omöjligt att tänka sig att jag kunde vara borta så länge i sträck.

Vad var det för misslyckat med den här pilgrimsvandringen då? Jag såg många spännande saker och mötte en och annan fin medmänniska längs vägen (fast ändå väldigt få) och jag ångrar förstås inte alls att jag vandrade. Man ångrar nog aldrig en vandring men eftersmaken att jag på något sätt var fel ute. Jag hade fel förväntningar.

Jag hade sett fram emot vandringen länge och tänkt att det var DÅ jag skulle ha en lång vandring, uppleva friden och tystnaden och andligheten. Men saker är sällan så enkla. Jag kände mig inte alls särskild fridfull för det mesta. Mer som att jag gick där genom Värmland utan riktig ro i kroppen.

Det berodde på många olika saker men det jag tänker är intressant så här långt efteråt är att det kanske är så det ska vara med pilgrimsvandringar. Man kan få enstaka mäktiga ”andliga” upplevelser men i grund och botten handlar det om en väldigt jordnära andlighet. Det handlar mer om att jag kommer ikapp mig själv än om att jag försvinner iväg någon annanstans. Sig själv har man med sig vart man går och på något sätt är vandringen en chans att möta sig själv. Om man är beredd att göra det tillräckligt förbehållslöst. Så fort man har krav på hur man tycker det borde kännas eller vara för att vara lyckat blir det ofta rätt knepigt.

Efter min första ensamvandring hade jag på något sätt varit uppfylld av glädjen av att ha klarat av det. Nu visste jag att jag kunde. Då kom istället frågan om meningen  med det hela i förgrunden.

Kommentarer

8 svar till ”Min misslyckade pilgrimsvandring”

  1. Profilbild för GeddFish

    Jag tycker inte din pilgrimsvandring verkade ”misslyckad” på något sätt och vis.

    Det här är väldigt lätt att kommentera, för jag gjorde själv en upplevelse, det är nu snart 2 år sedan.
    När min man avled för 2,5 år sedan, bestämde jag mig 1 månad senare för att vandra i Spanien. Det tog 7 månaders förberedelse, men jag gjorde det i en grupp, gick från Sarria till Santiago de Compostela.
    Mina förväntningar i allt det sorgliga var att jag ”gick för min man” och hoppades få ”möta honom” på något oklart sätt. Så blev inte fallet, men hela resan gav mig jättemycket, även om jag var ledsen och skör. Jag är stolt över att ha gjort detta!

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Fint att höra igen om din vandring. Det är kanske snarare så att man möter det man behöver möta snarare än det man skulle önska eller förväntar sig. Så här i efterskott tycker jag vandringen gjort en hel del avtryck i livet. Det är väl bara det att vi gärna tänker att ”andliga” upplevelser ska vara fridfulla och fina.

  2. Profilbild för Lena P

    Att vandra handlar just om det du nämner, att få chansen att möta och landa i sig själv ordentligt. Det är en mycket, mycket jordnära andlighet men samtidigt väldigt andligt. I januari och februari skrev jag en serie på fyra inlägg om att vara pilgrim och att pilgrimsvandra i vardagen – man måste inte resa iväg och gå en lång sträcka – och jag skrev bl a så här: ”Livet självt bjuder många gånger på mycket som är svårt, och jag tänker att det svåra i tillvaron kan representera strapatserna under en vandring på en pilgrimsväg, och därför menar jag att man kan vandra som pilgrim till och med när man går ut med soporna. För det viktiga är resan inåt och att man gör den resan. Inte vart den går i den fysiska världen.”

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Jag har länge tänkt skriva något utifrån det faktum att jag bor precis intill pilgrimsleden. Det är i mycket inställningen som gör pilgrimen.

  3. Profilbild för Frida
    Frida

    På en pilgrimsvandring får man sällan vad man tror att man ska få, man får istället det man verkligen behöver.

  4. Profilbild för Béatrice Karjalainen

    Att möta sig själv är för mig det fina med vandring, man har bara sig själv, sina tankar och kroppen får jobba på i sin egen takt. Plötsligt kommer tankarna, tårarna, skratten, funderingarna… älskar det.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Så är det ju. Både det som är roligt och det som… också ska upp i vilket fall.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.