Jag har funderat en del på en pilgrimsvandring jag gjorde 2007. Efter att ha åkt båt över Vänern från Läckö till Värmlandsnäs vandrade jag själv i kanske 14 dagar en bra bit upp till norska gränsen. Det var ett rätt stort företag och nu som småbarnsförälder känns det smått omöjligt att tänka sig att jag kunde vara borta så länge i sträck.
Vad var det för misslyckat med den här pilgrimsvandringen då? Jag såg många spännande saker och mötte en och annan fin medmänniska längs vägen (fast ändå väldigt få) och jag ångrar förstås inte alls att jag vandrade. Man ångrar nog aldrig en vandring men eftersmaken att jag på något sätt var fel ute. Jag hade fel förväntningar.
Jag hade sett fram emot vandringen länge och tänkt att det var DÅ jag skulle ha en lång vandring, uppleva friden och tystnaden och andligheten. Men saker är sällan så enkla. Jag kände mig inte alls särskild fridfull för det mesta. Mer som att jag gick där genom Värmland utan riktig ro i kroppen.
Det berodde på många olika saker men det jag tänker är intressant så här långt efteråt är att det kanske är så det ska vara med pilgrimsvandringar. Man kan få enstaka mäktiga ”andliga” upplevelser men i grund och botten handlar det om en väldigt jordnära andlighet. Det handlar mer om att jag kommer ikapp mig själv än om att jag försvinner iväg någon annanstans. Sig själv har man med sig vart man går och på något sätt är vandringen en chans att möta sig själv. Om man är beredd att göra det tillräckligt förbehållslöst. Så fort man har krav på hur man tycker det borde kännas eller vara för att vara lyckat blir det ofta rätt knepigt.
Efter min första ensamvandring hade jag på något sätt varit uppfylld av glädjen av att ha klarat av det. Nu visste jag att jag kunde. Då kom istället frågan om meningen med det hela i förgrunden.
Lämna ett svar