Det mesta hinner man inte med

Carpe diem! Gungande tanter!

Någon påminde mig nyligen om det faktum att det mesta i livet hinner man inte med. Det mesta missar man. Världen är så otroligt stor, det finns alltid platser man inte kommer komma till, böcker man inte kommer läsa, saker man inte kommer hinna prova på.

Till en början kanske man kan lura sig att det går om man bara drar upp tempot och är så effektiv som möjligt men det kommer visa sig att det inte går. Risken är då istället att man missar ALLTIHOP genom att stressa sig igenom allt. Som underrubriken till Owe Wikströms bok ”långsamhetens lov”; -”vådan att åka moped genom Louvren”.

En nyhet?

Jag kan själv tycka att det här är en väldig utmaning i en del stunder. Kan man vänja sig vid, och kanske till och med bli vän med tanken på att man inte hinner med så mycket egentligen och det mesta förblir ogjort? Jag tror det. Jag har börjat ana att det finns en glädje i att helt släppa en del saker. ”Blir det så blir det men det spelar inte så stor roll egentligen”.

Långsamhet är ju ett av pilgrimens nyckelord. Det öppnar upp för flera av de andra. Frihet till exempel. Eller andlighet. Vi kan inte uppleva Guds närvaro om vi alltid är någon annanstans själva.

Vad känner och tänker du när du smakar på tanken att det mesta hinner man inte med? Skriv en kommentar!

26 juli, 2014

Kommentarer

6 svar till ”Det mesta hinner man inte med”

GeddFish

26 juli, 2014

Så bra skrivet och så sant!
Jag skulle inte vilja vara den som satt innanför grinden hela livet och aldrig kom längre.
Livet innehåller olika faser och alla ska man igenom. Är tacksam över allt jag har fått gjort.
Reser i drömmarna just nu, kanske det blir verklighet någon gång!

Svara
Lena P

26 juli, 2014

Jag har varit sådan att jag tyckte att allting skulle hinnas med, och allt gick i en rasande fart. Nu har jag saktat ner farten och tycker att det viktigaste är mitt inre liv. Det är inte viktigt alls längre att resa runt i världen och se och göra så mycket som möjligt. Vilken befrielse! Andligheten har blivit viktigast för mig, och den kan man utöva vid diskhon om så är. Man behöver inte ta sig längre än så. Jag tänker lite på Broder Lorens som vände sin lilla omelett, d v s andligheten i vardagslivet.

Svara
Rosa

26 juli, 2014

Jag har nog mer problemet med att släppa det som varit. Både det bra och det dåliga. Jag ältar det dåliga och vill hålla kvar det som är bra.

Fattar inte heller när jag behöver släppa relationer….

Svara
Tomas Jarvid

26 juli, 2014

Tack för de kommentarerna! Intressant hur det här är för er.

Svara
Monica

27 juli, 2014

När jag var yngre fick jag ofta dåligt samvete när jag inte hann med att göra det jag bestämt mig för att uträtta. Främst för att jag ville känna mig tillfreds med att jag fick mycket gjort och därmed känna mig ”nyttig/duktig”.
Nu har jag, tack och lov, lärt mig acceptera att jag duger även om jag inte gör allt jag borde gjort. För några år sedan avstod jag att tacka ja till ett ”fint o välbetalt” arbete. Jag övervägde noga mitt val och det tog inte lång tid att känna att jag inte ville vara 40 mil bort från de jag älskar mest i världen. Fick en hel del gliringar av vänner o bekanta, ”klart du ska hinna med detta innan det blir för sent, chansen kommer kanske aldrig tillbaka”. Jag är glad över mitt val – att inte hinna med allt här i livet. Har lärt mig stanna upp, andas och njuta av livet precis som det är, här och nu.

Svara
1. Tomas Jarvid
  
  27 juli, 2014
  
  Fint att läsa om dina erfarenheter!
  
  Svara

Lämna ett svar Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.