Jag har lite svårt att förklara den här bilden men tänker att den påminner om livet i amerikanska södern?
Jag har hört talas om författaren Flannery O’Connor från olika håll. Vid något tillfälle var det någon som frågade om henne och fick till svar att om man gillar henne då är man hipsterkristen fullt ut sedan. Vad som ligger i det är att Flannery tydligen är en creddig författare. Uttalat kristen i sitt budskap fast på ett fördolt sätt, och väldigt erkänd som författare. Närmaste jämförelse i Sverige kanske är Torgny Lindgren, fast man byter norrbotten mot amerikanska södern.
Hur som helst är jag väl en hipsterkristen nu då för nu har vi läst novellsamlingen ”en bra karl är svår att finna”. En samling berättelse om människor som motvilligt får se sin syn på livet förändras. Ofta rätt brutalt.
En bra karl är svår att finna. Bra böcker är det gott om.
O’Connor var bekännande katolik och ska själv ha sagt att hon skrev om Guds nåds verk i sin egen sekulariserade tid. Grejen är sedan att hon lämnar det till läsaren att fundera ut vad det är hennes berättelser egentligen handlar om och vad som är poängen med dem. Jag kan rekommendera boken till den som vill läsa bra berättelser men i övrigt vill jag skriva en tanke som kanske mer är en avstickare utifrån boken.
Jag var på kurs med en man som höll på med muntligt berättande en gång och har funderat en hel del på vad han sa. Han tyckte att vi i kyrkans värld ofta förminskade berättelser genom att göra det övertydligt vad som var poängen. Som predikant berättar man mest berättelser som sätt att illustrera sina predikopoänger. Som berättare tyckte han istället att en bra berättelse ska få tala för sig själv utan att man klåfingrar för mycket med vad som är dess innebörd. Som om berättelser lever sitt eget liv och talar på det sätt vi klarar att lyssna just då.
Jesus svarade ständigt på raka frågor med berättelser. Bibeln är fylld av berättelser som vi kämpar själva med att uttyda. Kanske hade min kursledare rätt om berättelsernas uppgift? De biter sig fast i minnet och avger sina hemligheter lite grann i taget?
Det finns något djupt sympatiskt över en sådan approach, det är att lita både på berättelserna och lyssnarna istället för att skriva folk på näsan. Jag märker att det också är något som är oerhört svårt för mig som präst. Man vill ju gärna bli förstådd också.
Jag läste en rad av en amerikansk pastor som slutat som pastor. Han tyckte att det roligaste av allt var att han nu kunde berätta berättelser utan att de nödvändigtvis handlade om något särskilt. Det kan jag tänka på ibland.
Hur ser du på berättelser? Brukar du vara (för) snabb att leta efter deras innebörd eller poäng?
Lämna ett svar