Munkar som skojar lite mitt i trädgårdsarbetet.
Jag kastar ut en tanke.
Tanken på att leva klosterliv efter avgivna löften är ganska extrem för de flesta av oss. Tanken på att lova leva sitt liv utifrån fattigdom, lydnad och kyskhet verkar rätt främmande för hur vi lever våra liv, vi vanliga människor.
Men tänk om det inte är så stor skillnad på klosterlivet och vanligt familjeliv? I alla fall inte på sätt och vis. Jag tänker mig att de ideal jag har för ett liv tillsammans hemma på många sätt liknar klosterlöftena. Vi tar dem en och en.
Fattigdom. Egentligen passar det bättre att kalla löftet ”egendomsgemenskap”, och den lever vi ju faktiskt i här hemma. Som gifta äger vi det vi äger tillsammans (jag skrev några tankar för ett tag sedan om att dela säng och dela plånbok). För mig är det självklart att inte tänka alltför mycket i mitt och ditt utan fundera tillsammans på hur vi använder våra tillgångar. Klosterfolk lever inte heller (i regel) i fattigdom i den meningen att de saknar vad de behöver för att leva.
Lydnad. Nu är det ju inte så att någon är chefen här hemma men det är lite detsamma med den här punkten som med den förra. Man har ansvar för varandra, för barnen och så vidare. Jag är bunden av mina äktenskapslöften om att älska i nöd och lust.
Kyskhet. Nej, nu får du ge dig tänker du. Men ordet kyskhet har inte egentligen bara med ett liv i avhållsamhet i celibat att göra. Det handlar om att vara överlåtna åt varandra och inte till någon annan. Mitt förhållande till andra kvinnor än min fru är väl inte så annorlunda än det jag skulle haft till alla kvinnor om jag levt i celibat?
Det här kan du få fundera på. Vad har vi för värden vi vill leva utfrån i våra nära relationer.
Som jag förstått det är det lydnad som är det svåraste av löftena att leva efter. Kanske för att det så lätt går vår stolthet förnär när vi måste anpassa oss efter andra och stryka egna önskemål?
Det här är som sagt lite lösa tankar. Vad tänker du?
Lämna ett svar