Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Vikten av att engagera sig

 

Eh, initiativrikt är det i alla fall men var är snön?

Eh, initiativrikt är det i alla fall men var är snön?

När jag var ung ungdomsledare i Landeryds församling i Linköping fick jag en viktig insikt. Även om man inte alltid vet vad man gör i arbetet med människor, och även om man själv tycker man gör rätt dåligt ifrån sig, så går det ändå rätt bra bara man engagerar sig i de man möter. Det viktiga är våga. Det viktiga är att man försöker.

För ett tag sedan skrev jag (utifrån biskop Åkes herdabrev) om ”kärlekens initiativ”. Nu har jag tänkte en vända till. Att engagera sig i människor består kanske i huvudsak i att ta initiativ? Att öppna samtal, våga fråga hur det är och så vidare? Jag minns även att Gordon Neufeld skrivit om samma sak i sin bok om barnuppfostran; det är när man tar initiativet till att relatera till sina barn som relationen stärks.

Barnet lär sig inte att det är älskat för att det lyckas tjata sig till en glass, men om det får en glass som spontan gåva så kan det uppfattas som ett kärleksbevis.

Samma sak gäller säkert oavsett vilka kärleksspråk man talar. Det är just initiativet, det fria engagemanget istället för likgiltighet som gör att vi uppfattar komplimangen, gåvan, kramen och så vidare som ett uttryck för kärlek.

Det är kanske också det som gör kärlek svårt, för när vi engagerar oss tar vi alltid risker. Mer om sårbarhet följer inom kort på bloggen eftersom det är min läsning just nu.

Som avslutning vill jag påminna om orden i första Petrusbrevet (4:9 eller så);

”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärlekengöratt många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utanatt knota.”

 

Bättre våga och göra fel än att det inte blev något alls.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.