På infödingarnas område. Gammalt foto från ghetto.
Jag har tydligen redan börjat skriva mängder med spinn off-artiklar utifrån Brene Browns bok ”Mod att vara sårbar” som jag snart läst ut. Jag återkommer med mer om boken vid tillfälle. Först vill jag ta fasta på något hon nämner i förbifarten.
Brene Brown har intervjuat mängder av människor om deras syn på livet. Som jag förstått det återger hon också sina forskningsresultat för sina intervjupersoner i samtalsform. Hon säger att hon omedelbart kan se om hon återger deras upplevelser korrekt, igenkänningen syns i ögonen. Om hon däremot säger något de inte själva känner igen som sant om sig själva så försöker de i stället se smarta ut och låtsas att de förstår. Då får hon försöka igen tills hon fattat.
Det där satte fart på mina tankar. Jag tror det är likadant med god teologi, till exempel i en predikan. Om teologins utgångspunkter stämmer överens med mina livserfarenheter så händer det magiska ting, då kan Ordet bli levande och tala till våra hjärtan. Om alla istället sitter och försöker följa främmande resonemang utan resonans i våra vanliga liv så är den predikan säkert väldigt smart tänkt men den kan inte bli mer än så.
När den kristna tron och vardagen möts, det är först då mina verkliga bördor kan lätta. Så länge den kristna teologin förblir något abstrakt vid sidan av det vanliga livet så är det kanske inte särskilt kristen ens. Kristen tro handlar ju om inkarnationen, att Gud klivit ner i vår specifika vardagsverklighet,
En god predikan känns i kroppen, jag vet att det är till mig det är riktat. Och för att det ska kunna ske så behöver predikanten förstås mycket hjälp från den heliga Anden. Dels i det konkreta arbetet med förberdelserna, dels i det mycket större arbetet med att bli allt mer mänsklig och jordnära.
Lämna ett svar