Riktigt stor immigrantfamilj vid ankomsten till New York. Många relationer i den!
Jag retweetade filosofen Alain de Botton för ett tag sedan på twitter då han skrev ungefär så här:
”Vilken fördel det är för en relation om man inte förväntar sig alldeles för mycket av den”
och jag fick lite respons tillbaka om vilka kloka ord det är.
Jag har tänkt en hel del på det där de senaste åren. Jag tror att en del relationer får ”bära upp” mycket mer än de egentligen borde. Kanske särskilt i vår tid då vi skruvat upp förväntningarna mycket på hur livet ska vara för att duga?
Jag tänker på kärleksrelationer eller relationer till barn, kanske också andra relationer. Självklart är nära relationer ofta berikande och något som gör oss lyckliga men man kanske inte kan räkna för hårt med det heller? Det blir inte rätt om någon får i uppgift att göra en annan människa lycklig, vare sig det är en vuxen eller ett barn.
Ju färre relationer vi har desto större tryck kanske det kan bli på dem? Kanske kan romantiska föreställningar också göra att vi förväntar oss mer lycka ur en partner än tidigare generationer? Jag tänker mig att det kan vara ett problem och något som kan leda till onödiga besvikelser och det händer nog rätt ofta att jag nämner något om det i mina vigseltal.
Ingen människa kan ge en annan allt den behöver. Ur ett kristet perspektiv kan man också säga att det inte är det vi är skapade för. Vi är skapade för att också leva i relation till någon som är större än vi, nämligen Gud.
Kan en gudstro avlasta andra relationer? Vad tror du? Skriv en kommentar!
Barn. Partner.
Lämna ett svar