”Hur barnen tog makten” av David Eberhard
Jag har nyligen läst boken ”Hur barnen tog makten” av David Eberhard. Den var intressant på flera sätt. Bland annat för att Eberhard skärskådar avarter av anknytningsteorin på ett sätt som jag inte stött på på annat sätt (jag är ju ett fan av teorin så att säga men jag inser att det verkar finnas en del knäppa förhållningssätt till den också).
Boken handlar om flera olika saker. Barnens plats i vårt samhälle. Hur skolan fungerar och bör fungera och så vidare. Den handlar också om hjärnans utveckling hos barn och vad som skiljer pojkar och flickor åt rent biologiskt.
Nu till saken.
Det finns en föreställning (och den går väl tillbaka på upplysningsfilosofen Rosseau) om att vi föds som ”oskrivna blad”. Vår personlighet formas genom uppfostran. Miljö är så att säga viktigare än arv. Det här är en tankegång som Freud och psykoanalysen på ett sätt förde vidare genom att anta att tidiga barndomsminnen och familjerelationer formar våra liv på ett avgörande sätt.
Allt det där är vi nog väldigt vana vid att tänka så jag blev förvånad när Eberhard plötsligt skriver att uppfostran har mycket liten påverkan på personlighetsutvecklingen. Istället har man genom tvillingstudier och annat kommit fram till att generna påverkar bortåt 50% av personligheten. Några procent till härrör från familjen man växer upp i men sedan ärret kanske 40% som man inte riktigt vet varifrån det kommer. Mer slumpvisa faktorer kanske? En del härrör kanske från umgänget med jämnåriga?
Kontentan är i alla fall att föräldrar inte kan påverka sina barns personlighet i nämnvärd grad. Som kristen tycker jag att det är härlig läsning. Det betyder ju att man så att säga inte är sina barns skapare, bara deras vårdare. Vem jag är är ur mitt perspektiv Guds verk, och jag har varit jag ända från början. Vilka vi är på djupet är ett mysterium vi aldrig kommer helt på det klara med.
Sedan är förstås inte uppfostran meningslös ändå. Först och främst för att vi behöver en trygg miljö att utvecklas i där vi får vad vi behöver för kropp och själ (här kommer vikten av nära relationer in) men har vi det så utvecklas vi av oss själva i hög utsträckning. Det andra man kan lära sina barn är lämpliga sätt att bete sig tillsammans med andra människor (beteenden är alltså inte detsamma som personlighet) och kunskaper och färdigheter som är bra att ha på vägen genom livet. Men, som sagt, det är sådant man kan lära sig. Vem man ÄR är inte så lätt att påverka.
Som slutord på det vill jag citerar Kahlil Gibran om barn (lite fritt saxat):
”Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er, men inte från er.
Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar,
Ty de har sina egna tankar.
Ni kan sträva efter att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er.
Ty livet vänder inte åter och dröjer inte vid gårdagen” (Kahlil Gibran, Profeten)
Vad tänker du om detta?
Lämna ett svar