Normalisering pågår


Konstiga kläder, men man vänjer sig om de kommer på modet?
Konstiga kläder, men man vänjer sig om de kommer på modet?

I debatten dessa dagar hör man rätt ofta ordet ”normalisering”. Till exempel om att det tycks bli allt mer accepterat att yttra främlingsfientliga åsikter offentligt. Normalisering är när vi sakta vänjer oss vid något tills vi tycker att det är rätt normalt. Tänk bara på alla konstiga modekläder som kommer och som efter ett tag ser rätt bra ut, när ögonen vant sig (och sedan ser hur tokiga ut igen när man tittar i garderoben om 20 år). Fenomenet i sig är alltså ganska värdeneutralt. Man kan vänja sig vid dumheter och man kan vänja sig vid klokheter.

Normalisering har förstås att göra med att luckra upp synen på vad som är normalt när det blivit för snävt kring den. Jag har hört att det från början var ett medvetet strategiskt val i en krets att ”komma ut ur garderoben” som homosexuell, just för att människor skulle bli medvetna om att homosexuella inte var konstiga typer som fanns någon annanstans utan var just ens grannar och kusiner. Då framstår hela grejen snabbt som mer normal.

Jag läste även om normalisering i Brené Browns bok om sårbarhet. Att normalisera är nämligen ett otroligt viktigt motmedel för att öka motståndskraften mot skammen. Det kan vi tillämpa så fort vi möter någon i en skamfylld situation genom att ta udden av det som händer till den drabbade (”det där har hänt mig många gånger” eller ”det är inte så lätt första gången”). Genom att visa medkänsla och inte rygga tillbaka utan se det skedda som något i grund och botten ganska vanligt förekommande så kan vi göra vår nästa en stor tjänst. Känner du igen fenomenet?

Brown skriver också att eftersom skam är ett socialt fenomen så behöver vi hjälp av varandra för att komma tillrätta med den. Det ”tar” liksom inte lika bra att själv peppa sig till att tro på att man duger som man är som när man möter den attityden hos sin nästa.

Vi får ha det som uppgift du och jag, att skamma av och normalisera för varandra när vi är nedtyngda.

4 kommentarer

Lena P säger
10 september 2014 – 08:31

Håller helt med Brown och dig om att vi människor behöver varandra för att kunna bearbeta skammen. Det handlar om att våga visa sin sårbarhet och våga dela den med varandra, vilket är en av de saker jag ser lite som min livsuppgift.

Rosa säger
10 september 2014 – 08:50

Jag tror det blir viktigare och viktigare att tala om detta.
Hörde på radion att 70 % av alla självmord görs av män, och troligtvis beror det på att mansrollen inte tillåter män att visa sig svaga.

Alma-Lena säger
10 september 2014 – 07:02

Mycket intressant text! Du har så rätt!

Tomas Jarvid säger
10 september 2014 – 09:17

När man väl börjar fundera på det här med sårbarhet så verkar det helt klart ha en liten krok i det mesta i tillvaron.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.