En bombkrater som med tiden blivit en blommande trädgård. En mäktig bild av hopp.
Jag håller på att läsa boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge (skumt namn förresten, det blir nästan samma sak framåt som bakåt) med stort intresse. Jag återkommer när jag läst ut den. Först vill jag bara dela några tankar den tämligen indirekt inspirerat till. Boken handlar om att förändras till att leva som man egentligen vill, vilket ju förstås är ett återkommande tema på denna blogg om att vandra den kristna vägen.
I förbifarten nämner författarna att vår hjärna inte kan radera gammalt material, det enda den kan är att lägga till nya saker som leder till en förändrad helhet.
Detta är intressant på många sätt. Det innebär att även en mycket liten förändring av livet kan bli som ett frö som med tiden får oväntad betydelse. Se där, det är ju just vad Jesus säger om Guds rike. Det är som ett litet senapskorn som kan växa till ett stort träd!
När jag läser det tänker jag på hur det är när någon får en kristen tro. I ytliga skildringar och vanliga föreställningar så kan det ibland verka som att detta ”att bli född på nytt” gör att man startar om som ett oskrivet blad men så går det inte till i verkligheten. Vi får behålla det gamla och lägga till det nya (som en vis man som tar ur både sitt nya och sitt gamla förråd, som Jesus säger) och med tiden blir helheten något helt nytt. Gud är inte en sån som river upp med rötterna och planterar nytt utan hellre en som lappar och lagar och skapar nytt ur det gamla, ofta på vackrare och underligare sätt än vi kunnat tänka oss. Att få en ny sida i sin syn på sig själv, en identitet som Guds älskade barn förändrar förstås också mycket. Det är på många sätt en nyfödelse.
När Jesus talar med Nikodemus om natten i johannesevangeliet får han frågan ”hur kan en människa födas på nytt när han är gammal? Han kan väl inte krypa in i moderlivet och födas igen?” Jesus svarar (det här är ganska gåtfulla ord men jag tror jag hittat en ny nyckel till det nu):
”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:5-7)
Den som fötts av Anden är född på ett annat sätt och det yttrar sig genom att perspektivet är riktat framåt. Du är den du kommer att bli. Du är inte dina gamla brister och bördor. Nikodemus har kanske rätt i att man inte kan börja om från noll och bli barn på så sätt att det som varit försvinner men han har fel i att man inte kan bli barn på nytt genom att definieras av sin (långa) framtid istället för av det förflutna.
Man kan inte födas utan smärta. Inte födas på nytt heller. Boken jag nämnde handlar till stor del om att hantera den smärta det innebär att bryta med gamla mönster av tankar, handlingar och känslor men det är en smärta som det är värt. Än en gång tänker jag på några ord av Jesus:
”När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.” (Joh 16:21)
Det är sig själv Jesus talar om här, han som ger nytt liv åt hela skapelsen med sitt lidande. Kanske stämmer det ändå in också på oss när det nya livet tar sig gestalt alltmer?
Vad tänker du om det här? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar