Rätt glada fast staden brinner i bakgrunden.
”Skriv inte Ghetto om du har det bra” -hiphopens tio budord av Feven, för evigheter sen
Jag har skrivit mycket om svaghet och om sårbarhet på senare tid här på bloggen, mest i samband med Brené Browns lysande bok ”Mod att vara sårbar”.
Jag tror verkligen på allt jag skrivit. Måttet på hur nära vi kan komma varandra är hur sårbara vi vågar vara och hur osminkat vi kan berätta om våra liv (för den som är värd förtroendet). Precis på samma sätt är ärlighet viktigt i den kristna tron, inför Gud är det tryggt att vara som man är. Men jag har ändå varit lite obekväm med att skriva om svaghet och sårbarhet. Varför?
Det är verkligen inte så lätt. Det går väl an att tala om sårbarhet och att kännas vid det i livet som inte är så vackert men vad händer när det dominerar alldeles? Det går väl an att vara svag när man ofta är stark men om man verkligen lever ganska utsatt?
På bilden ser man några som har roligt och leker medan staden brinner bakom dem. Så kan jag tänka att det är ibland med mina små problem. För någon annan är läget mer akut än jag just nu kan föreställa mig. Då räcker inga ord till. Smärtan är för stark för att man ska kunna annat än försöka komma undan till varje pris.
Runtom är samhälle, arbetsgivare, omgivning och så vidare ofta benhårda. Svagheten får inte finnas. Å andra sidan är det väl det vi måste försöka ändra på?
Kanske är det en uppgift för var och en som ”har råd” att visa sig sårbar att också göra det. I förlängningen blir det kanske goda effekter för alla på det sättet?
Lämna ett svar