Hur mycket sig själv kan man vara egentligen? På bloggen? I arbetet?
Det är bra att vara sig själv. Det tycker alla. Men ju mer man tänker på det desto knepigare är det. Man är ju ofta rätt olika i olika sammanhang och många gånger begränsas man av de roller man bär upp i hur man i praktiken kan handla.
Jag har några olika tankar om detta med att vara sig själv. Som kristen tror jag verkligen att vi har någon slags genuin personlighetskärna som det är viktigt att vi är sanna mot. Du är skapad till Guds avbild och med unika gåvor och egenskaper. Om vi aldrig får komma till vår rätt och visa vad vi går för så är det något nerbrytande för oss.
Å andra sidan kan man fundera på hur hård man ska vara mot sig själv. Många gånger gör vi kanske vad vi kan för att vara sanna mot oss själva. Vi kan säkert ofta bli lite modigare och lite mindre ängsliga för vad andra ska tycka men ibland är det inte så lätt. Tänk dig en polis som tvingas utvisa flyktingar för att det är del i arbetet, det är knappast att vara sig själv för speciellt många.
Huvudsaken är kanske att vi har någon relation eller några omständigheter där vi i så hög utsträckning får vara oss själva. Ett vattenhål så att säga. Själavårdaren LarsÅke W Persson har skrivit en bok om det här (”Sanningar och gömställen” heter den, den rekommenderar jag varmt) och skriver där ungefär att:
”Man klarar att ha en skavande uniform på sig emellanåt bara man har bekväma underkläder”
Det vill säga att man kan bevara sin mänsklighet och sina ideal genom många svåra situationer så länge man får fortsätta ha tät kontakt med den man ”egentligen” är.
Vi visar förmodligen olika mycket av oss själva i olika sammanhang allteftersom hur trygga vi är där. Det är inte av feghet utan av klokhet. Den som blottar sitt hjärta gör sig sårbar. Det ska vi göra men vi måste också få vara rädda om oss.
Vad tänker du om att vara sig själv? Vad menar vi med de orden? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar