Skammen kanske är värre än skulden?
Idag vill jag skriva om hur Luther drev ut skammen. Martin Luther har kanske rätt dåligt rykte hos många. Man kan ”ha en liten Luther på axeln” som inte ger en ro att ta det lugnt och vila till exempel. Sanningen om Luther är förstås en helt annan och idag vill jag berätta ur ett annat perspektiv. Det är tankar som jag burit med mig ett tag. Jag minns att jag pratade om detta med psykologen som skulle bedöma min lämplighet att bli präst och det gick ju bra så helt fel är det nog inte.
I Brené Browns bok ”Mod att vara sårbar” som jag hyllat och tjatat länge om här på bloggen framträder en rätt dyster bild av skamkänslor. Även om många tror att man kan få folk att bli bättre människor genom att ”skamma” dem så är det snarare tvärt om. Brown skriver att skam istället gör att vi sluter oss inåt och möjligheterna till en positiv förändring uteblir. Vi slutar tro på att vi skulle kunna bli bättre om vi är för övertygade om vår egen dålighet.
Martin Luther var som ung en plågad man. Det var han inte heller ensam om. Som jag förstått det kryllade senmedeltiden av människor som väntade sig att Guds straffdomar skulle hagla över dem när som helst (som i Bergmans ”sjunde inseglet” för övrigt). Luther uttryckte det som att han inte kunde finna ”en nådig Gud”. Han kunde inte se hur Gud skulle kunna visa nåd mot en sådan syndare som honom.
Man kan förstå Luther (och hans samtid) som så att han var en man som led av skam. Det är (som bekant?) så att skillnaden mellan skam och skuld är att den som lider av skuldkänslor har gjort något fel men den som lider av skamkänslor är övertygad om att helt och hållet vara fel. Luthers gudsbild var präglad av detta, att han helt enkelt inte kunde se att Gud älskade honom. Säkert spelade det in att Luthers egen pappa var en hård typ som aldrig var nöjd med sin son.
Den oerhörda vändningen kom när Luther genom plötslig insikt förstod att han var älskad av Gud! Det Jesus gjort på korset var beviset för det.
Kärleken driver ut skammen. Plötsligt anade Luther den stora friheten i att vara älskad oavsett hur väl hans handlingar och sätt att leva höll måttet.
Man brukar tala om ”det saliga bytet”. Luther tänkte sig att han gav sina synder till Jesus som tog dem med sig på korset. I gengäld gav Jesus sin rättfärdighet i gåva till Luther så att han fick räkna sig som fullkomligt ren inför Gud.
Valaffish för spritförbud. Skamkänslorna hindrar den drickande fadern från att ta itu med sin skuld. En farlig mekanism!
Jag tänker att det följde ett annat ”saligt byte” av Luthers erfarenheter. Bytet av skam mot skuld. Den som blir befriad från skam blir fri att leva ett ansvarigt liv.
”Jo jag tycker om dig men jag tycker inte alltid om det du gör” -pappa
Citatet är från min barndom. Det sades ofta när jag bråkat med mina syskon och fått en tillsägelse och då i min tur kontrade med anklagelsen ”ni tycker inte om mig”. Egentligen ett väldigt enkelt men tydligt sätt att skilja mellan skuld och skam. Man kan vara älskad även om man gör dåliga saker. Det insåg Luther.
Skuld är mycket, mycket bättre än skam. Skulden har enligt Brown en mycket bättre förmåga att hjälpa oss ta ansvar för våra liv. Den äkta skuldkänslan utgår från den i grunden positiva synen att vi kan och vill handla gott och vill hjälpa oss att också göra det.
För att använda ännu ett Lutheruttryck så menar Luther att människans problem är att vi är ”inkrökta i oss själva”. Vi är alltför fast i mig och mitt och detta tror jag i sig hör ihop med skammen. Den som är fri och lätt om hjärtat vänder sig med nyfikenhet utåt. Den som känner sig dålig och mindervärdig närmar sig andra med taggarna utåt och har svårt att inte få allt att handla om sig själv, eller vad säger du?
Det var ett rätt långt inlägg. Jag hoppas jag fick med allt. Låter det vettigt? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar