Jag har rätt länge talat varmt om att våga vara svag. Vi kanske kan imponera på andra med våra styrkor men det är bara utifrån svagheten vi kan mötas. Jag har en kompis som brukar ifrågasätta det där och fråga vad det är som är så bra med att vara svag egentligen? Det är ju bara jobbigt? Nu har jag äntligen ett bra svar till honom, efter att ha läst ”mod att vara sårbar” av Brené Brown.
Jag har till att börja med lärt mig att använda ett annat ord. Det är inte svagheten i sig som är något positivt. Däremot är sårbarhet (vilket är något helt annat än svaghet) oerhört väsentligt för att leva ett gott liv.
Brené Brown har forskat i många års tid kring skam och andra aspekter av vad som gör att vissa kan tackla livet på ett bättre sätt än andra. ”Mod att vara sårbar” är en populärvetenskaplig bok där hon gör sina resultat tillgängliga för en bredare publik. Boken är också intressant på så vis att hon ger många intressanta exempel, även från sitt eget liv. Hon skriver själv att hon fått öva sig i att tillämpa det hon kommit fram till.
Boken har varit till stor hjälp för mig i att knyta samman många av mina tanketrådar sedan förut. Jag känner igen en hel del som sådant jag skrivit om här på bloggen (var mer som en katt än som en skalbagge (evigheter sen jag skrev den), den som inte känner något känner ingen glädje) men också från hur vi strävar efter att det ska vara i kyrkligt arbete, till exempel i ungdoms eller konfirmandgrupper. Mycket av det här verkar vi alltså ”kunna” i kyrkan redan.
Jaja, grundtanken i boken är som följer. För att vi ska kunna leva nära andra människor och ha relationer som ger oss det vi behöver i livet (gemenskap, kärlek och så vidare) måste vi lära oss hantera den smärta som tyvärr ingår i priset. I våra relationer och det sociala livet ingår också sådant som svek, skam och annat som gör ont (och som faktiskt, från hjärnans perspektiv gör ont mer eller mindre på samma sätt som fysisk smärta).
Var och en som varit tonåring vet att det är riskabelt och svårt att våga vara sig själv och stå upp för det man egentligen tycker. Det är mycket lättare att göra som alla andra och försöka passa in i normen. Det är inte lätt att vara sig själv som vuxen heller men förhoppningsvis har man ändå kommit en bit på väg. Framförallt kanske man förstått med tiden att det inte är mycket till liv att leva utifrån andras förväntningar på vem man är (här tänker jag på ”en alldeles sekulär syn på domens dag”, det vi ångrar på vår dödsbädd). På något sätt måste vi ändå lära oss att vara modiga och tåla sårbarheten för att kunna leva helhjärtat (att leva helhjärtat är Brené Browns term men den betecknar mer eller mindre allt som gör ett liv värt att leva över huvud taget). Det kräver mod att ta viktiga steg i livet, vi gör oss sårbara när vi söker nya vänskaper eller fördjupar relationer men det är samtidigt värt risken. Annars skulle det ju inte bli något av något! All kreativitet och gemenskap förutsätter sårbarhet.
Jag tänker på det Jesus säger och att det kanske passar in på det här:
”Be så ska du få, sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas”
Att be om hjälp, söka nya vägar och vilja vara med är just sådana situationer där vi är sårbara och som kräver mod.
Vidare går Brown in på hur skam fungerar fö kvinnor och män och på hur man kan öva upp sin skamtålighet och undvika att använda sig av strategier som inte fungerar för att nå det helhjärtade livet (exempelvis döva känslorna, bli perfektionist eller fly från glädjen i livet, du hör hur kul de alternativen låter).
Brown fördjupar också sitt resonemang kring områdena ledarskap, föräldraskap (här skulle hon och Gordon Neufeld tycka lika om mycket), och hur skolor och arbetsplatser kan förändras om man tillämpar hennes tankar.
Jag kanske återkommer till något mer ur boken framöver men egentligen tycker jag att du ska läsa den. Den är väldigt läsvärd och tillämpbar i allas liv.
Jag hoppas jag fått med det viktigaste. Lyssna gärna på Browns ted-talk om du vill veta lagom mycket mer för att sedan vilja gå vidare till boken,
Lämna ett svar