I och för sig en antifuskstrut och inte en skamstrut men ni fattar grejen.
I svallvågorna efter riksdagsvalet har det blivit tydligt hur stor tilltro till skammens möjligheter många ändå har. Om inte i ord så i handling.
Sociala medieflöden fylldes av människor som skrev saker som:
”Ta bort mig som vän om du röstade på SD”
Eller:
”Vi är de 87 procenten (som inte röstade på SD”
Jag kan förstå känslorna bakom de raderna och jag kan framför allt förstå och dela önskan om att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Vad jag däremot inte kan förstå är att det skulle kunna vara en bra strategi för att minska främlinsfientligheten i vårt land.
Jag har skrivit många gånger här om att påförande av skam inte är någon bra väg till en positiv förändring hos någon. Det leder bara till än mer låsta positioner. Att säga upp kontakten och bryta banden är att förklara den andre vara ett hopplöst fall och strunta i att försöka bemöta den andres synsätt.
Det har seglat runt ett annat citat på twitter sedan Desmond Tutu kom till Sverige och det belyser nog också väl Jesu förhållningssätt:
”Den som vill skapa fred talar inte med sina vänner. Han talar med sina fiender” -Desmond Tutu
Det här är svåra saker. Men just för att det är så svårt att agera rätt mot varandra kanske det är läge för oss allihop att vägra ta på sig skenet av moralisk omutlighet. När jag ställs inför människor med för mig anstötliga åsikter kanske det blir extra tydligt att jag inte heller älskar min nästa?
Lämna ett svar