Långsiktighet förr och nu


Nejdå, det är inte en besvärjelse som står där, utan en välsignelse. På hebreiska.
Nejdå, det är inte en besvärjelse som står där, utan en välsignelse. På hebreiska.

Jag håller på en del med färskslöjd på lediga stunder. Det är ett spännande område av flera anledningar. En av dem är att det är så tydligt att när det kommer till hantverk och allt som hör till det så kan vi mindre och mindre för varje generation. Det är så mycket mer kunskap som går till spillo än som utvecklas. Jag har sett en uppgift om att vårt hantverkskunnande i Sverige låg på topp strax före industrialiseringen och sedan har det gått utför för att nu närmast ligga på noll.

När slöjden blev ett skolämne för hundra år sen eller så var det för att man ville avsätta tid så att barnen kunde tillverka saker de behövde för sina framtida hem, man förutsatte att de egentligen redan hade förmågan att tillverka dem för det hade alla.

I den traditionella slöjden är det bäst om man kan använda sig av ”ämnen” som passar ändamålet bra. Till ett lieorv behövde man ett ämne mer rätt böj på, till ett yxskaft behövde man extra hård ved och så vidare. Man hade dessutom olika knep för att barka av träd eller böja dem till en form som de sedan växte in i av sig själv. När det kom till slöjden var det naturligt att man tänkte 2-3 generationer framåt så att ens barn och barnbarn skulle kunna ha tillgång till de ämnen de behövde, eftersom det tog så lång tid för dem att växa till sig. Ett ännu mer extremt exempel finns på Visingsö där en ekskog som planterades för skeppsbyggen nu till slut blivit färdigvuxen.

Det här blir nästan som en skrattspegel för vår kultur. Det är nyttigt för oss att påminna oss om vi inte vet mer än våra föregångare om allting. Framförallt är det nyttigt för oss att påminna oss om att det för inte så länge sedan var det självklaraste i världen att tänka flera generationer framåt i tiden och ta hänsyn till ännu ofödda släkten. Visserligen levde de i ett mer statiskt samhälle än vi kanske ens kan föreställa oss men det ställer ändå frågor till oss. Hur kan vi återvinna en sådan långsiktighet? Vartåt kan vi rikta blicken för att inte alltid vara fast i ”ögonblickets tyranni?”

Långsamheten kanske är en av de viktigaste nycklarna. Långsamheten i att vandra som pilgrim, sticka eller vad det nu kan vara som förändrar vårt synsätt?