Vad har en bild av papegojornas talträning med förtal att göra? Jo det är ju för-tal, fattar ni! Jätteroligt ju!
Jag skrev för ett tag sedan om ”den muslimske Jesus”, det vill säga de berättelser och utsagor som tillskrivs Jesus inom den muslimska traditionen där Jesus är profet. Det som följer nu kommer från samma källa och finns alltså inte alls i den kristna kanon. Jag vill ändå dela det med dej för att det är en så stark liten berättelse:
”Jesus och hans lärjungar gick förbi ett hundkadaver. Lärjungarna sade: ”Så motbjudande stanken är!” Jesus sade: ”Så vita hans tänder är!” Han sade detta för att lära dem något, nämligen att förbjuda förtal.” (Nummer 127 i ”Den muslimske Jesus”)
Lärjungarna får inte ens tala illa om en död hund (vilket vi förstås ska tänka oss som ett extra uselt djur för poängens skull) utan att Jesus tillrättavisar dem för det. Jesus passar istället demonstrativt på att berömma det döda djuret för dess fina tänder.
Vad säger det oss? Förmodligen träffar kritiken var och en av oss på något sätt. Det är så lätt gjort att försöka hitta gemenskap i att baktala någon annan. Kan vi och vågar vi göra som Jesus i berättelsen och bryta av det som sägs med beröm? Om det finns något fint att säga om ett hundkadaver så gör det förstås det för varje människa också?
Lämna ett svar