Jag tror det här är maorier som dansar en ”haka”-stridsdans. Ett sätt att uppleva mening genom att gå upp i något större än en själv?
Livet måste ha en mening, annars går det inte att orka leva det. På något sätt måste våra liv hänga ihop med något större än oss själva för att de ska vara meningsfulla. Familj, ansvarsuppgifter, konst, det kan vara olika saker som fyller våra liv med mening.
Som kristen är man inte utlämnad åt att själv ge sitt liv, berättelsen om mig, en mening. Berättelsen om mig är betydelsefull också för att den hör ihop med den stora berättelsen om Gud och Guds handlande i världen. Här är ett bibelord från första petrusbrevet i nya testamentet:
”Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och förhärligat honom, så att ni i er tro också kan hoppas på Gud.” (1 Pet 1:18-21)
Gåtfulla ord att tänka på. ”Friköpt från det meningslösa liv jag övertagit från mina fäder”. Min korta stund på jorden hänger samman med den ”som blev utsedd före världens skapelse”.
För mig är det oerhört viktigt att min lilla livsberättelse hänger samman med en stor. Som ett litet sidospår i en romansvit som ändå har sin lilla betydelse för helheten.
Jag tror det var Dostojevski som sa att om Gud är död är allt tillåtet. Jo, det är helt klart så det ser ut omkring oss. Jag tänker också att om Gud är död är allt meningslöst. Kanske kan vi också se det omkring oss?
Lösa tankar idag. Kommentera gärna.
Lämna ett svar