Kärlek som inte är som kärlek är

Vinnare i skönhetstävling anno dazumal. Idealen skiftar men att försöka förtjäna kärlek håller vi fast vid?

Under min läsning av ”Helgelsens filosofi” som jag fått i hedersamt uppdrag att recensera har jag stött på en intressant tanke hos Luther.

Luther menar att det är ett misstag att utgå från mänsklig kärlek när vi försöker förstå oss på Guds kärlek. Vi kanske lätt tänker oss att Guds kärlek liksom bara skiljer i mängd jämfört med vår kärlek, en kvantitativ skillnad. I själva verket måste det också och framförallt vara kvalitativ skillnad mellan Guds kärlek och vår. Luther skriver att vi älskar det som är värt att älska. Gud älskar det som inte alls är älskvärt och gör det älskvärt. Kärleken blir som ett slags skapande ur intet där Gud gör de han älskar till dem de skulle varit om de inte hade varit så sorgligt bristfälliga.

Det här är förstås egentligen inte helt skilt från våra erfarenheter av kärlek. Vi vet även av erfarenhet att kärlek är helande och får oss att växa. Så är det heller inte så lätt att ens föreställa sig kärlek som inte alls liknar vår (hur skulle vi kunna förstå något vi inte alls kan relatera till?), på något sätt måste det ändå finnas likheter. I stunden kan ju även människor handla spontant och osjälviskt och göra gott mot den som allra minst förtjänar det. Fast medge att det är rätt ovanligt?

bekräftande ord

Luther menar också att ju mer vi präglas av den gudomliga kärleken, desto mer borde det innebära att vi älskar världen (givetvis i bemärkelsen ”Guds skapelse” men här framför allt i bemärkelsen ”det som är i fiendskap med det goda”) eftersom det ju faktiskt är det Gud själv gör med sin kärlek. Där har vi något att fundera på idag.

Jag har tidigare skrivit en nästan likadan tanke om Guds allmakt. Guds makt kan inte heller bara skilja sig från vår i kvantitet. Den är inte makt som slår ut våld med mer våld utan något annat.

Sådär. Vad tänker du om detta?

11 november, 2014

Kommentarer

3 svar till ”Kärlek som inte är som kärlek är”

Björn Oskar Markus Blomgren

11 november, 2014

Inom Islam finns ett begrepp som kallas Tawhid som betyder Guds enhet. Detta tillstånd kan upplevas om man helst befinner sig i en omgivning av natur och lugna kulturlandskap. Där vi inte direkt stressas av insikten att vi står i en grym kamp för överlevnad. I stadsmiljöer med hetsiga rörelser, maskiner, bilar och oljud gynnas vi inte i våran önskan att finna denna vänliga frid vi ser inom oss när vi befinner oss i en Guds enhet. Där, i Tawhid kan man nästan känna sympati med en ensam sten på marken i skogen. Ja, jag vet att stenen är död och obetydlig. Men den har så länge suttit där, utan att någon bryr sig. Det mystika enhets tillståndet känner ingen skillnad i kärlek till sin omgivning. Det krävs nästan poesi och en viss naivitet för att Gud ska hjälpa dig att nå dit. Där finns glädjen och friden, tror jag.

Svara
1. Björn Oskar Markus Blomgren
  
  11 november, 2014
  
  Jag får väl medge att jag kanske inte begriper mig på Guds enheten. Därför jag kopplar samman Gud med allt som finns, men inom Islam skiljer man på Gud och på det Han skapat.
  
  Ett exempel:
  
  Gud säger i Koranen:
  
  Säg: ”Han är Gud – En, Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingen finns som kan liknas vid Honom.”
  
  Alltså som muslim borde jag förstå skillnaden, men det vet jag inte riktigt om jag gör. Jag får väl urskuldra mig med att jag inte kan min egen religion och att jag t.ex inte ber fem gånger om dagen som sig bör eller avstår från att äta gris, men jag bekänner att det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet och lämnar Hajj till att bli något jag aldrig kommer göra. Däremot kommer jag att tänka på allmosan till dom fattiga och försöka fasta under ramadan. Jag har konverterat. Jag gjorde det inför en flykting ifrån Egypten, och han sa att jag nu har fått en identitet och borde känna stolthet som muslim. Jag har pratat med andra muslimer och de säger att de är glada för min skull och hoppas att jag åtminstone ber. Jag känner ingen enhet i det liv jag lever eller har formats utav, men jag har varit där kan man säga. Till de som tvivlar kan jag kanske ge en liten tröst – att även om jag är enkel och klåpar mig ibland har jag varit riktigt nära Gud och vet vilken välvilja som bor hos Honom. Han är den barmhärtige Förbarmaren som är snar med att förlåta.
  
  Svara
  1. Tomas Jarvid
    
    11 november, 2014
    
    Det är intressant att läsa det du skriver om islam. Jag skrev nyligen en hel del om kristen skapelseteologi och det som går igen där är både att Gud avspeglas i sin skapelse men ändå är skild från den. Det är också gripande att läsa om din väg som muslim. Jag gissar att det är med den som med den kristna tron att den är just en väg man måste vandra. När jag nu tänker vidare vet jag ju att islam betecknas just som den ”raka vägen”.
    
    Svara

Lämna ett svar Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.