Jag har nyligen skrivit rätt många bloggposter om skapelseteologi här på Vandra Vägen. Det är alltså teologi som fokuserar på det faktum att Gud är Skaparen av oss och allt och vad det innebär.
Nu återkommer jag till ämnet från en något annan infallsvinkel. I mitt föräldralediga tillstånd har jag nu lyckats läsa ut ännu en bok som legat länge, nämligen ”skapelsens frälsning” av Per Larsson (Tack för presenten Stefan om du läser detta). Jag känner författaren en smula och är sedan tidigare imponerad av hans engagemang. Den här boken är en bred överblick över både teologihistorien, vår tids utmaningar och vad som är Kyrkans särskilda uppgift i allt detta. Det räcker alltså till inspiration till några bloggposter.
Först ut är fyra punkter jag funderat kring under läsningen.
Idag tänker jag bara på några enkla saker som hela vår kultur lyckats förtränga men som det är mycket nyttigt att påminna sig är följande sanningar:
-Vi står inte över den ekologiska väven utan är själva en av myrorna i stacken. Trots vad vi vill tro är vi kraftigt begränsade som art.
-Detta vårt tänkande känner vi igen redan från bibelns berättelse om syndafallet. Visst är det (bland annat) en berättelse om hur människan vägrade acceptera några begränsningar i sitt förhållande till skapelsen?
-Såsom myror i stacken har vi inte rätt att förhålla oss till skapelsen eller dess delar som ett det, ett ting vi kan göra vad vi vill med. Skapelsen är något vi måste stå i relation till som ett du.
-Orden ekologi och ekonomi som så ofta framstår som motsatser i vårt tänkande är egentligen inte det. Båda orden betyder ju mer eller mindre samma sak. Läran eller lagen om huset, det vill säga den värld vi lever i. Det har påpekats att den enda tillväxt som är riktigt verklig är den som sker i fotosyntesen. Tanken på att det skulle kunna vara klok ekonomi att betrakta jorden som en oändlig resurs är befängd. Det handlar om att ta hand om vårt enda hus.
Har du tankar om detta?
Lämna ett svar