Tänk den dag även jag kan finnas på ett bokomslag med eld bakom. Fast det kanske inte passar så bra för en präst?
Jag brukar försöka suga i mig vad jag stöter på om hur vi människor fungerar. Nu har jag läst den fascinerande boken ”Vägen till mästarminne” av Mattias Ribbing och har en liten fundering kring minnet.
Mattias Ribbing är internationell stormästare i minnesmästerskap och har övat upp en galet stor memoreringsförmåga. Boken är i sin tur full av en väldig massa övningar för att träna upp samma förmåga själv. Problemet är bara att jag aldrig riktigt brukar få såna saker att bli av. Läsa böcker javisst, men att tillämpa dem är värre. I det här fallet hoppas jag dock jag ska lyckas bita mig kvar. Visst vore det grymt för en präst att kunna sina predikningar utantill och alltid komma ihåg namnet på dem man möter?
Det jag tänkte skriva här har att göra med teorikapitlet i boken. Fungerande minnesträning måste förstås utgå ifrån hur hjärnan och minnet fungerar.
Jag blev väldigt förvånad att läsa att våra mer abstrakta minnen i princip fungerar likadant som doftminnen eller muskelminnen. Alla minnen utgår nämligen från sinnesintryck. Minnena består sedan egentligen enbart av associationer till andra minnen. För det abstrakta tänkandet använder vi, kanske något förvånande, synsinnet. Vi tänker alla i bilder och den som lär sig bemästra dessa processer kan minnas häpnadsväckande mycket.
Det intressanta är att jag nog alltid tänkt mig att minnen och tankar var okroppsliga, att de svävar runt i själen på något sätt. Så är det alltså inte och jag tycker att det är en djupt uppbygglig tanke för en kristen. Människan är vävd i ett stycke. Vi är alla intimt sammanbundna med jorden, med växter och djur. Vi är mer lika andra djurarter än vi är olika dem. Bort med allt kroppsförakt eller tankar om att kroppen är något dåligt och bara själen räknas. Man kan inte tänka så. Inte om man tror på Skaparen men inte heller om man tror på hjärnforskningen.
Har du tänkt i de här banorna? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar